SM inomhus 2012

14 Feb

Oj, var början man… En helt fantastisk helg, mina egna prestationer, alla människor jag mött för att inte talas om alla skratt, samtal, vad man fått se men främst uppleva och den här helgen kommer leva kvar länge. Förra året körde jag bara dit, gjorde mitt 60 meters lopp och sedan var jag klar och körde hem, detta år var jag verkligen med. Mycket roligare.

Jag hade som sagt inte bara anmält mig till min gren 60 meter utan anmält mig även till kula och 200 meter med tänket – Hur svårt kan det vara..? Lite nervös innan men sökte information hur jag skulle göra/tänka för att göra det absolut bästa men när jag stod där i hallen 45 minuter innan kulan skulle börja, var det inte mycket till mig… Men det första jag möttes var bilden nedan. Och så lite kli i huvudet och bilden blev ännu bättre…

KULA – Nervös värmde jag upp, viftade mer på armarna än jag brukar men de skulle ju användas så jag viftade lite till. Pulsen låg på sådär 790, jag var stirrig, uppe i varv, bet på naglarna, drack löjligt mycket vatten, ville knappt göra in instöt för där stod ju alla andra och de kunde ju se mig… För de andra var kulstötare. I alla dess former men alla kunde stöta. Jag gjorde bara en instöt (heter det så egentligen…) men sedan backade jag snabbt men så började jag tävlingen och jag var nummer 2. Pulsen hade nu ökat till 890, jag tog en kula, tog ut steg, lutade mig som Hanna och de andra sagt att jag skulle göra och så skyndade jag mig med att kasta bort den (jo, jag kastade, här stöttades inget…) Och det var då jag hörde gubbarna som stod och tittade – Vad attans gör hon med benen?

 

De menade givetvis inget illa utan såg något väldigt mystiskt och konstigt, de undrade vad de var och pratade väl högt för att de hörde dåligt och min puls gick ju inte ner av det i alla fall… Men. Stöten var 6,87 meter, 21 cm över mitt rekord och det får man vara nöjd med tänkte jag men pulsen var fortfarande löjligt hög. Stöt 2 och lika nervös, hade bråttom att få bort kulan och gubbarna stod forfarande kvar – Varför tar hon ut armen så? Jag ville säga till den att jag inte kunde, jag trodde de skulle förstå (det var ju ganska uppenbart) men det var något charmigt över det och dessutom hade jag Maria och Göteborgs Bengt vid min sida och det var där jag skulle hämta kraft. Kraften kom dock inte heller vid 3:e stöten men då tänkte jag att alla mina 3 stötar var över rekordet och nu började jag närma mig 7 meter vilket var mitt mål så då la sig pulsen något. Fjärde stöten var jag lugnare, jag hörde ingen som sa något om stöten och kunde för första gången tänka på vad jag gjorde för fel för det var klart att jag gjorde massor av fel. Första och största felet jag kom på själv var att jag inte använde benen. Alls. Så i femte stöten verkligen tänkte jag på det, hade mer normal puls och så swisch så stötte jag iväg den och den landade på 7,31, jag var över 7 meter! Det peppade mig, pulsen var normal, jag var lugnare och jag hade fokus så på sista fick jag till lite mer – 7,38 meter! Att jag kom sist brydde jag inte mig det minsta om, jag hade inte bara tagit rekord utan tyckte faktiskt att det var kul!

60 METER – Jag tittade först på startlistan och hann bli nervös innan tanken slog mig att jag skulle in och göra min grej, jag skulle springa fort, ta rekord, inte komma sist, ta medalj. Jag började värma upp och fick nästan panik, benen kändes som 2 stora cementklossar och jag rusade bort till Maria som tyckte att jag skulle slänga upp benen och ligga litså en stund. Det gjorde jag och det kändes bättre och jag andades ut. Fortsatte med uppvärmningen, var ute i god tid som jag gillar, allt kändes bra, jag var taggad och jag tänkte att någon ska ju ta guld, varför inte jag… 

Det var dags. Jag tog av mig byxor och tröja (givetvis hade jag tävlingsoutfiten under…) och gjorde mig beredd. Bana 2. Vi sa lycka till allihopa innan vi la oss ner (härlig gest, stämning och tjejer) och så väntade jag på panget. Det kom, jag var snabbt ur blocket men sedan kändes benen tunga i sådär 10 meter. Jag låg sist, jag hann tänka fan ett X antal gånger men så var det som de vaknade till och jag hade bara en tanke i huvudet – Jag ska om dem! Och jag tog in, tog mer in och det var sååååå nära att jag vann men jag fick se mig besegrad och det till en super trevlig tjej och det grattades mellan oss alla (åter igen, sådan härlig stämning det är på dessa tävlingar). Tiden var 8,93, 4 hundradelar från rekordet och japp, jag surade. Jag ville ju så gärna. Och när jag såg att vinnaren hade 8,90 surade jag lite till, hade hon bara vunnit över mig med mycket så hade hon varit bättre, nu skulle jag kunnat vinna, vad hade hänt om benen varit pigga hela vägen? Det vet man ju aldrig och det är inget jag ska tänka på. Jag gjorde så gott jag kunde och jag fick silver, jag var nöjd (men jag surade till och från hela helgen mellan varven och jag letar just nu efter ytterligare en tävling, jag vill så gärna få en bättre tid…).

På kvällen var det kamratmiddag med underhållning! Själva satte vi oss i mitten av ett långbord jag och Maria. Hoppades få några trevliga människor till bordet och så steg Bengt (som hjälpte mig vid kulan) och Gudrun in, mäniskor jag träffat när jag tränat i Göteborg och de satte sig brevid oss. Liksom 2 andra män från Göteborg och tillsammans hade vi 6 en väldigt trevlig middag med många skratt. Det komiska var att maten dröjde, ni kan tänka er ett gäng idrottare som äter som tusan, ännu mer under tävling och träning, man måste fylla på och när förrätten buffen sattes in så bara flög alla på maten. Ja, jissus vilken syn…

Efter maten fick vi flytta på oss, en labyrint ledde oss till en festvåning där det serverades det godaste paj jag ätit – körsbärspaj! Kaffe till och så började ett live band spela. Gudrun och Bengt tackade för sig men våra andra nya vänner från Göteborg stannade och vi 4 hade så galet kul att jag skrattade så jag både grät och fick kramp! Det blev sent men det var det värt!

Söndagen kom och jag var givetvis trött. Förkylningen var kvar, den hade då varit i kroppen i över 1 vecka, ville inte bryta in, gjorde att jag inte sov på nätterna och jag var långt ifrån sugen på att springa 200 meter som jag inte ens kan eller tränat inför. Men. Jag är bra på powernap och jag hann med 2 stycken där innan uppvärmningen.

200 METER – Benen var precis som på 60 meter – TUNGA! Hann dock inte bli orolig utan slängde upp dem som gjort på lördagen och det kändes bättre. Jag funderade mycket på uppvärmningen hur jag skulle lägga upp loppet för tro mig, här fick jag många tips. Gå ut hårt och kör, gå ut på 90 %, öka i slutet var några och jag tänkte att jag ville ha bana 2 så jag hade lite koll på dem andra när de sprang men jag ville inte ha bana 4 för då såg jag ju ingen. Jag fick bana 4. Attans men då tänkte jag på Susannes ord – Du kommer bli trött oavsett hur du gör, så det är bara att köra på från början. Fullt ös och glöm inte armarna.

Och fullt ös blev det! Och det bästa? Jo, att precis efter första backen var långsidan med läktarna och där visade det sig att jag nog lärt känna en hel del folk i helgen för jissus vad de hejade och skrek mitt namn. SÅ laddad, så fullt av energi man fick och jag sprang som tusan! Det kändes ok med armar, jag var lugn och avslappnad, fick sedan beröm för att det sett riktigt bra ut och så hörde jag speakern som sa att jag hade tagit en bra ledning. Vid 100 meter sådär så kände jag något i höger baksida. Bara litet ”stick”, inget att bryta för så jag fortsatte men nu var det jobbigt och vid 160 m var det så jobbigt att jag dog lite. Armarna, ja, det gick inte. En röst skrek – ARMARNA MALIN, den andre skrek – Åt helvete med armara, bara in i mål med dig… 

Jag var osäker om jag skulle orka. Om inte alla skulle springa om mig. Om min ben inte skulle vikas ihop för det var precis det jag kände och trodde. Jag såg hur en tjej närmade sig (nej, jag tittade inte men jag såg det i ögonvrån) men jag kämpade på och hon fick kämpa för att komma ikapp och tyvärr så orkade jag inte hålla emot. Jag gjorde redan så gott jag kunde, nu var det bara att hålla igen så att inte fler kom om och det gjorde det inte heller. Jag dönade in (ingen snygg löpning där inte…) och kände hur det brände i höger baksida lår och fick lite smått panik om att jag var skadad. Dessutom var jag yr. Snurrig, omtumlande och jag började stretcha för att få ut det onda och det blev faktiskt bra. Efter ett tag släppt det helt, liksom yrseln och jag var stolt över att känna som jag gjorde (för jissus vad det kändes i kroppen) för jag hade verkligen tagit ut mig. Jag kunde med handen på hjärtat säga att jag gjort mitt absolut bästa efter de förutsättningar jag hade och jag hade inte kunnat göra det bättre. Och silverplats, wow! Men bäst, jag såg tiden och på mitt 200 meter lopp hade jag tagit mitt rekord på 1,5 sekund och det bara på ett halvår! Jissus, vad glad jag var!

Denna helg har varit helt otrolig! Jag har inte bara haft kul, tävlat i friidrott vilket jag älskar bara mer och mer utan jag har träffat fantastiska människor. Hört berättelser som är helt otroliga, sett vilken glädje friidrott ger andra, hur glada de varit, hur de laddat, hejat och stöttat andra. Jag har också sett en 92-åring stöta kula, liksom en man som kom dit i rullator (!), ställde den vid sidan och stötte iväg kulan. Jag har sett världsmästaren och 85 åringen Nils-Bertil hoppa höjd, jag har sett min vän Bengt 70 år, som nyligen gjort 2 operationer efteranmäla sig i häck (!!!) och dessutom vann och tog sin 97:e SM medalj! Jag har haft jag-är-så-glad-känslan hela helgen. Och så sammanfattar jag:

  • Jag ville ta rekord i kula – check
  • Jag ville över 7 meter i kula – check
  • Jag ville ta mitt rekord på 60 meter – not check
  • Jag ville inte komma sist – check
  • Jag ville ta medalj – check
  • Jag ville överleva på 200 meter – check
  • Jag ville ta mitt rekord på 200 meter – check
  • Jag ville springa på under 30 sekunder på 200 meter – not check men heeelt ok

Så, jag är mer än nöjd! Jag är mer än glad och jag är mer än övertygad om att det är bra att man rör sig även när man är äldre men mest vet jag att det är viktigt att ha ett intresse, något man brinner för, som man tycker är kul. Som man ser fram emot, som man tänker och längtar efter. Som ger en gemenskap. Har du som läser fortfarande inte hittat din grej, ut och leta! Och ge dig inte förrän du hittar det. Du har inget att förlora, bara så otroligt mycket att vinna… Och med den tanken så har jag vunnit guldmedaljen gånger miljoner!

Annonser

8 svar to “SM inomhus 2012”

  1. Karin Hansson 14 februari 2012 den 8:52 f m #

    Grattis till dina silver bra gjort.

  2. Jill 14 februari 2012 den 12:48 e m #

    Härligt att höra på en sprudlande glad Malin igår som berättade om alla dina bravader och upplevelser =)
    Så glad för din skull och Grattis igen!
    Kram

  3. Nella 14 februari 2012 den 3:07 e m #

    Ha ha Malin!!! Jag hade rätt…. vinst på alla sätt!!!
    Grymt kämpat! Kul läsning!!!
    Kram Nella

  4. Patrik Pettersson 14 februari 2012 den 10:00 e m #

    Tack för ett bra sammandrag av IVSM-helgen. Håller fullständigt med dig, trevliga människor och bra sammanhållning. Jag som ”bara” tittade på kunde ju glädjas åt era medaljer och planera inför nästa gång, och då vill jag vara med på prispallen. Kanske redan till sommaren i Kil om knät vill vara med. Grattis än en gång till dina meriter. //Patrik, Vittsjö GIK

  5. Gunnel Tolfes 15 februari 2012 den 6:23 e m #

    Grattis och välkommen i gänget /. Gunnel K50

  6. Malin 17 februari 2012 den 11:48 f m #

    Tack Karin!

    Haha, Jill, jag bubbalde ett bra tag där och jag bubblar nog fortfarande om jag ska berätta om helgen som var 🙂

    Nella – Mm, vilken helg och dubbelvinst på alla områden! 🙂

    Patrik – Tack och jag hoppas verkligen att du är iform till sommaren så du också kan vara med, lite frustrerande att se men inte får vara med antar jag. Och tack för bra ordnad resa!

    Gunnel – Tack, känner mig så välkommen så, vilka människor ni alla veteraner är! 🙂

  7. Åsa 19 februari 2012 den 4:54 e m #

    Grattis till medaljerna! Och så skriver du så medryckande så man nästan känner lukten av tartan och hör speakern när man läser…

    • Malin 20 februari 2012 den 7:54 f m #

      Tack Åsa! Det är inte lätt att få in känslan när man ska berätta vad som hänt men jag försöker verkligen, vill ju att ni ska känna det jag kände för det var så himla kul helg. Ler fortfarande… 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: