Upp. Och så ner.

28 Aug

Jag har skrivit om söndagens intervaller. De jobbiga. Och min rädsla över min andning. Men passet gick bra och igår måndag var det dags igen. Inte riktigt så hårt men jag var väldigt mer bestämd än jag brukar och jag körde på. Gick bra men var, som vanligt, ansträngande för min andning. Och så inatt kom det.

Det känns lite ibland när jag springer snabbare som om jag har ett sugrör i halsen och det är där och så jag andas. Och oftast håller det sig till just det, när jag tränar. Och så ibland blir jag väldigt kass och då är det iväg snabbt till vårdcentral för att andas kortison men det fick också något mellanting och det hade jag inatt. Känns som sugrör fast ett mindre sådant. Som om det är ett lock längst ner som då och då stängs. Och det är inte skönt. Det blir lite som rethosta. Jag får inte luft, jag tar massa mediciner men det lossar inte och jag fortsätter, jag darrar av medicinen och så efter nåon timme känns det bra igen. Det låter och är inte det minsta kul men inget farligt. Då är det skönt att jag ändå är hemma och tar det lugnt än att jag är iväg och tränar, då hade jag blivit rädd och då blir det sällan bättre. Och hade jag varit orolig och värre så hade jag givetvis åkt in.

Det är som det är. Andningen är inte bra men jag gör allt jag kan och jag lyssnar på kroppen. Samt tar medicinerna. Och så drömmer jag om att en dag andas alldeles normalt även om de säger att det inte kommer ske. Men jag drömmer och önskar, tänk att kunna andas helt vanligt – alltid…

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: