Min första löpargrupp

2 Mar

IMG_5421I torsdags började jag i mitt livs första löpargrupp. Det är något visst att tillhöra en grupp och visst, nu har vi bara kört 1 pass och saknade 3 personer men jag tror eller nej, jag vet, detta kommer bli bra. Som ni ser är Petra en glad tjej, väldigt liten och så har hon en sådan där fin och ljuv röst, hon är säkert snäll mot oss, hm…

Mina tankar innan: Var inte så många. Jag anmälde mig. Ulrika var också anmäld och tillsammans ska vi springa Berlin Marathon som sagt och tja, detta var en kul och bra sak att göra innan och tillsammans. Jag hoppades få lära mig mycket nytt och ja, det var väl mina tankar. Ganska cool.

Precis innan passet: Petra Skiöld berättade att vi skulle köra fartlek. Fartlek vet jag är ungefär samma som intervaller fast lite längre intervaller än vad jag är van vid. Jag ”kom på” att jag har ju mina dåliga luftrör och fick berätta det så att de visste om jag inte fick luft, så stannade jag. Petra tyckte det lät bra att jag skulle stanna om jag inte fick luft… Jag hann också tänka –Bra att springa på bana så om jag inte orkar eller får luft kan stanna och ta det lite lugnare och inte försaka gruppen. Sedan sa Petra att vi skulle köra 2 km uppvärmning och ja, det lät väl bra.

Uppvärmningen: Hon sprang ner mot kanalen och jag undrade lite varför vi inte sprang på banan men sa inget. Jag undrade också varför alla sprang så fort när det bara var uppvärmning men jag sa inget. Jag undrade också om jag kanske hade fel när jag tidigare tänkt att det inte skulle bli jätte jobbigt…

Fartelk/intervallerna: Petra förklarade att vi skulle köra ett bra antal och vi skulle jogga lätt till nästa stolpe, köra flera stolpar och ja, så skulle vi köra på. Hon sa också maxfart på första och maxfart på mig…  är maxfart så ni kan ju tänka hur jag sprang på första. Sedan fick jag ju då inte stanna och hämta andan utan jogga vidare och redan här tänkte jag mitt första oj… Vi fortsatte och jag kämpade, joggade med armarna och jobbade mycket med andningen för det var här som var det svåra. Jag hade behövt stanna och hämta andan men istället fick den jobba och mina läten var inte så fina men bortsett från andra gånger blev jag inte så rädd som jag annars brukar (och då blir det inte bättre…) utan jag tänkte så medvetet och fokuserat på dem och dessutom sprang vi runt sjukhuset (jodå, ute i Hammar hamnade vi…). Det kändes verkligen som jag utmanade mer än min träning, det var även en utmaning att ha koll på andningen.

Gamla tankar och nya: Förr hade jag säkerligen tänkt när jag låg därbak och alla de andra därframme, att jag var kass, att det var jävla skit att de var bättre, att jag också ville vara så snabb men så tänker jag inte längre utan mina tankar var mer – ”Och här ligger jag bak (fnitter) och där ligger dem och Ulrika, shit vad imponerande att hon häromdagen åkte halvvasan och nu klarar detta passet så bra. Och Petra, hon springer fram och tillbaka mellan oss, hon måste ju springa minst det dubbla, wow”. Och det är så skönt att vara vuxen och tänka såhär! Det handlar inte om att vara bäst, först eller vinna i sådana här situationer utan det handlar om att lära och utmana sig, fokus på sig själv och glädjas med andra. Dessa bitar blir sedan en bra drivkraft till att bli bättre, det enda du själv kan reglera, varför jämföra sig…

Framme: Jag vet inte hur många vi sprang men jag vet att en var jätte lång, några var korta och några däremellan. Jag vet att när hon sagt att vi var klara så hade vi ändå 1 kvar… (och det kändes inte alls ok just då, inte ens ok när jag är van att både Susanne kör så med mig ibland eller att jag kör det med mina grupper… men just då var det inte ok att Petra gjorde så, så jag sa nej…) Men givetvis sprang jag den sista och sedan joggade vi ner och fick reda på att vi sammanlagt sprungit 8,5 km. WOW!

Tankar efter och dagen efter: Så nöjd man är – efteråt. Ett sådant här pass är svårt att fixa på egen hand och det var skönt att vara flera. Det kändes inget i benen eller kroppen dagen efter, jag sätter stort kryss i taket för att jag inte hade den minsta känning i rygg/nacke, jag ger mig själv en medalj till att jag klarade att ha koll på min andning och jag jag ger mig själv guldmedalj för att jag klarade passet! Vill ni läsa mer om varför jag jag som 60 meters löpare anmälde mig till Berlin Marathon, kan ni göra det HÄR. 

Efteråt stretchade vi så mycket att jag tror att de som gick förbi tänkte nog mer Yoga än löpning…

IMG_5423

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: