Mitt första riktiga långpass med löpargrupp

29 Mar

IMG_5745Så var det dags för sista passet med löpargruppen och långpass stod på schemat. 2,6 mil rättar sagt och visst, det kändes lite nervös. Har man bara tidigare sprungit milen och inte ens det så många gånger, så känns 2,6 mil som några snäpp till… Det kände också sådär att jag i torsdags fått allergichock som gjorde att jag bara klarade 5 km löpning i lördags eller att jag innan passet hade 12 timmars sittastillande jobb. Eller det faktum att det är ganska galet långt…

Men jag var mentalt förberedd och visste att jag skulle klara det.

Vi började springa. Vi höll 6 min tempo och gruppen var samlad. Solen sken, det var vindstilla, en fin kväll att sätta löparrekord tänkte jag. När vi kommit en bit så sa jag till Petra att hon gärna fick säga till hur långt vi kommit hela tiden så vi hade koll och då kom det – 1 km. Inte längre, hm, nej hon ska nog inte hålla på att räkna så, istället bestämde vi att det var vid 5 km, milen osv hon skulle flagga hur långt, vi sprungit och hade kvar. Strax efter det så ökade de andra och jag låg därbak med Petra. Inte stressad att jag låg därbak eller tanke på att vilja öka, då skulle jag ju aldrig fixa det. Så fortsätt lunk och prat med Petra, bland annat om mat och det var intressant. Vid 5 km fick de andra vända lite och möta mig och så sprang vi vidare men det dröjde inte länge förrän de andra var lite längre fram igen. Denna gång var det Petras vän Fredrik som sprang därbak med mig. Vi pratade löpning, långlopp och jag fick höras om Fredriks tävlingar och tänk och det var mycket intressant och så hade vi sprungit 1 mil.

Jag hade under tiden druckit lite sportdryck samt vatten, kände mig pigg och jag var glad för jag märkte att här blev min andning lättare. Visst hade farten sjunkit lite men ändå, andningen var normal och inget vanligt flås som jag har. Det gav mig mer energi, jag blev så glad. Vid 13 kände jag lite i knäna. Det var inget ont men helt klart påfrestande för knäna att springa. Jag fick ta en shot av något starkt (alkoholfritt…) och vatten, jag åt någon god smältande kaka och fick höra 16 km. Då var jag som piggast och väldigt, väldigt glad. Slängde ut armarna och skrek till de andra som ännu en gång sprungit och mött mig – WOW, VI HAR BARA 1 MIL KVAR! Och när blev 1 mil ”bara 1 mil”…

18 km och det började bli tungt. Benen kändes mer, kände lite i rumpan samt i ryggen och det sistnämnda skrämde mig lite. Jag kämpade med att inre spänna mig extra och jag kände mig allmänt trött men ändå så gick det fram till 2 mil för då kände jag bara nej, så långt kvar det är… Här blev jag tystare, ryggen kändes hård och inte alls skönt. – Jag måste ha något, sa jag till Petra och hon gav mig sportdryck och Fredrik gav mig kakor, vilka uppassare! Jag orkade inte prata, jag orkade knappt vara trevlig och medan Petra sprang fram till de andra så var Fredrik kvar med mig och stackare… – Prata då, berätta något… sa jag och han visste nog inte vad jag menade eller ville höra. Tyst nu Malin, tänkte jag, annars blir du bara mer irriterad och stackars kille som springer härbak med dig, var snäll.

Nu har vi bara spurten kvar, sa Fredrik glatt och jag frågar hur långt vi har kvar varpå jag hör 4 km. Vaddå spurt!! Och jag tror att de som känner mig vet hur jag tänkte här… 🙂 Jag kände hur hela kroppen protesterade, varje ben kändes tungt och i knät, ryggen var som en stor cementskiva jag bar på kroppen och mitt humör, njaa…. Och medan Fredrik fortsätter säga peppande saker så fortsätter jag med att hålla mitt humör i schack… Jag kan inte säga där och då att jag har JÄTTE svårt för sådant där peppande snack när jag är trött, jag är rädd att jag hugger så jag kämpar med att vara tyst. Stackars Fredrik, sista biten kan inte ha varit rolig…

Men så ser jag att vi är nästan framme, jag ökar det lilla jag kan öka och springer på. Jag stannar vid bilen för att ta nya kläder, benen känns som gummi och stegen är stapplande men jag tar kläderna, skyndar mig in, av med svettiga tröjorna och på med nytt, lägger mig på magen och ber Petra trycka på ryggen. Och där trycker hon och där känner jag – JAG KLARADE DET! Jag har sprungit 2,6 mil. Det är något visst med att klara nya saker, det är något med utmaningar, det är något med den där känslan som infinner sig när man är klar – den är fantastisk!

Dagen efter kände jag lite i knäna men det försvann ganska fort och jag förvånades att jag inte kände mer. Igår torsdag känner jag dock lite träningsvärk men det är verkligen inte mycket. Jag är förvånad över att kroppen klarade detta men mest är jag glad att jag gör saker jag vill, inte bara säger, tänker eller drömmer utan verkligen gör. Samt att jag kopplar bort alla  andra och kör mitt race för varför jämföra sig när vi alla är olika…

IMG_5755

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: