Arkiv | Mental träning RSS feed for this section

Jag är i nuet, jag lyssnar, jag ser och jag möter, på ett helt nytt sätt…

28 Feb

I oktober träffade jag en kvinna på strax över 40 på tåget som några dagar i veckan åkte ner till Malmö för cellbehandling, hon hade fått bröstcancer. Jag lyssnade och grät nästan hela vägen ner till Lund där jag bytte tåg. Snyftade högt när jag slog mig ner bredvid en kvinna och jag ursäktade mig med att berätta att jag precis träffat min bekant med bröstcancer. – Men lilla vän, det kan gå bra, jag har också haft det och jag blev bra, svarade hon och så fick jag höra även hennes historia och mitt snyftande fortsatte… Men jag fick även 2 tips. Vilka tabletter som funkade bäst samt att det var viktigt att göra en gynekologisk undersökning för att kolla upp något speciellt som jag nu har glömt. Jag antecknade tipsen i min mobil och när jag var framme och kunde öppna datorn så mailade jag dessa råd till min bekant. Hon tackade hjärligt och jag var nöjd att jag kunde hjälpa till.

I början av februari träffade jag henne igen och blev så glad för hon såg mycket piggare ut! Hon berättade att hon var bättre, att hon snart skulle börjar arbeta så smått och så tackade hon hjärtligt för tipsen jag skickat – Tack för tipsen, jag ringde gynekologen, fick tid och gick dit och samma kväll opererades jag så verkligen, tack Malin.

Mötet med henne skakade om mig ytterligare en gång. Man vet verkligen aldrig i vilken situation man kommer, vilka man möter och vad man kan lära sig. Man kan vara i sin egen lilla värld men man kan också öppna upp och vara i nuet. För mig blir det uppenbart att jag tidigare inte riktigt var i nuet alla gånger men istället för att få dåligt samvete eller tycka att det är både sorgligt, ledsamt eller dumt att jag inte var det, så känner jag istället en stor lust i att det ska vara självklart för mig när jag ser framåt. Förr hade jag lyssnat på kvinnan med tipsen med ett halvt öra, kanske inte ens skrivit ner dem, kanske inte ens mailat min bekant och istället tänkt – Äh, hon vet säkert redan det.

Så jag är i nuet, jag lyssnar, jag ser och jag möter, på ett helt nytt sätt. Jag fångar upp, intryck, ord och lärdom och så för jag det vidare, inspirerar, visar och ger råd. Allt bara för att jag lärt mig att leva i nuet. Det finns bara ett här och nu, mitt framför oss, det gäller bara att vi ska välja att vara där också…

Skärmavbild 2013-02-28 kl. 07.56.32

Är det kul? Jamenvisst, då är jag med!

31 Jan

I flera år hade jag en lista i mitt huvud. En lista full med saker som jag någon gång vill göra, uppleva, lära mig och det var först 2012 jag verkligen skrev ner dem. Där står att jag vill lära mig stå på händer, skriva en bok, springa ett maraton, åka till New York och sådär 40 saker till. Då och då tittar jag på listan, stryker, lägger till, ändrar och så blir jag glad. Tänk att där är alla saker jag har framför mig, härligt!

För någon vecka sedan satt jag med Ulrika från Aktiv inspiration och planerade över en fika. Lite kommande projekt, lite hemliga projekt och lite allt annat. Hon nämnde Berlin Maraton i ett sammanhang och jag tror (kommer knappt ihåg) att hon var allt lite sugen. Jag nämnde att det står på min lista jag någon gång vill göra och så tittade vi på varandra med blickar som sa – Ska vi göra det?

Detta är ju bara HELT galet funderade jag i några dagar men biljetter fanns, ville jag med? Äh… Och jag började rabbla alla saker som talade emot detta

  • Malin, du springer 60 meter…
  • Du tycker att 5 km är ganska jobbigt, 1 mil räknar du som långt…
  • Nej, du kan inte räkna att du en gång 2010 sprang 1,9 mil på en och samma gång…
  • Tänk all träning…
  • Som dessutom får vara lite annorlunda än nu
  • Benhinnorna kommer ta stryk
  • För att inte tala om din andning, kommer det att gå…

När jag tänkt klart på det som var lite mer negativt tänkte jag vidare på det andra, de positiva sakerna

  • Om man vill – så kan man göra allt
  • Du får väl ändra din träning då
  • Det passar väldigt bra in i din livsplan att göra det redan i år
  • Du har många du skulle kunna träna med
  • Eftersom du inte gjort det tidigare har du inga krav, varken från andra eller från dig
  • Tanken är ju bara att du ska ta dig runt och ta dig i mål
  • Det står på din lista…
  • Det blir ett kul äventyr
  • Klart du ska vara med!

Så det blev ett ja. Jag skulle kunna välja att köra det säkra kortet, hålla mig till det jag brukar, det jag kan och vara nöjd med det men jag skulle också kunna våga ta ett nytt kort, se det som en utmaning där jag under tiden kan lära mig massor nytt, om både löpning och om mig själv och det som avgör är – Är det kul? Ja, jag tycker att det skulle vara kul att springa ett marathon, jag skulle vilja göra det någon gång och nu fanns det biljett och en färdig tripp, mitt framför mig. Det är väl klart jag säger ja!

Heeeelt galet tänker jag lite fortfarande men galet kul och då kommer det blir bra – för det ska jag se till! Jag ska bara göra klart denna utmaning, SEN ska jag börja på denna. Och jag har redan bestämt vad jag ska ha på mig, det är ju väldigt viktigt… 😉

Vilket härligt år jag har framför mig!

fun

Jag får chanser, OCH tar dem!

7 Nov

Jag är med i ett nätverk. En gång varje månad träffas vi och varje gång har det varit olika slags folk, med olika bakgrunder men det har varit fantastiskt härliga diskussioner, det har varit jätte trevliga kvällar! I slutet av september så hamnade jag i en situation där jag kände att jag hade en chans att få fram vad jag ville, vad jag önskar i mitt företag och vet ni – jag tog den! Och när jag hade förklarat så gav en kvinna mig sitt visitkort och sa – Maila mig, jag har en idé. Jag blev så glad! Kände mig lite som ett barn på julafton, ville bara skrika, springa ut och ringa och berätta för mina nära vad som hände, så himla spännande! Men jag stannade kvar, givetvis… Diskussionerna fortsatte, ämne byttes och det var fortfarande trevligt när en kvinna vände sig till mig – Jag har en jätte bra idé, vi två borde träffas. Vaddå glad Malin!

Första kvinnan – Jag mailade, vi träffades på lunch veckan därpå och jodå, det gick bra. Jag fick ett kul uppdrag som är nästa år nere i Malmö. Jag ska föreläsa inför en större grupp människor som vill höra min historia, min resa, tankar och händelser om mål, hur man når dem, hur man kan tänka/göra och det blir ett special upplägg. Ska bli så himla kul!

Andra kvinnan – Hon mailade dagen efter min lunch med första kvinnan och vi bestämde möte veckan därpå. Hon hade nämnt radioprogram, hon skulle hålla i det, jag skulle vara bra att ha med och den informationen tyckte jag lät jätte kul! Men väl på plats berättar hon att det är ett radioprogram, det handlar om livsstil, förändringar som vissa göra, vilka val de valt och hon vill inte bara ha med mig som gäst utan ha med mig på riktigt! Vi ska båda vara programledare! I radio! Webradio! Och jag typ dör lite här för radio och detta ämne är något jag satt upp som mål, de står på min lista men inte visste jag då att de skulle sättas ihop och bli just detta!

Jag skulle kunnat sitta där på vår nätverksträffen och inte sagt någonting. Jag skulle kunnat nicka, småprata men inte få fram vad jag ville. Vad jag önskar mig, vill ha och drömmer om. Jag skulle kunna låta den chansen bara svepa förbi. Jag vet att jag hann tänka innan jag tog chansen – Vad är det värsta som kan hända? Och just den meningen hjälper mig väldigt mycket för, vad är det värsta som kan hända? För mig är det att någon nära mig kommer dö och det skulle ju inte hända för att jag bara sa vad jag ville… Och att jag säger vad jag vill, önskar och drömmer om, ska man inte kunna säga det? Ska man inte följa sitt hjärta, våga ta chanser om man vet att det kan leda dithän man vill, ska man inte leva det liv man vill leva? Och hur ska man göra för att komma dit om man inte gör något annorlunda från det man gör idag…

Detta är HELT nytt. Lite läskigt skrämmande, jag kan ju inte radio men samtidigt en härlig utmaning! Jag känner inte det minsta krav från någon eller mig själv, jag kan ju inte detta så vad ska jag då jämföra mig med… Jag hoppas bara att jag ska ha kul, kunna inspirera de som lyssnar med härliga program, prata med spännande gäster, förhoppningsvis lära mig ännu mer om livet och mig samt att jag växer in i rollen som programledare

Min mamma fnittrade när jag berättade  – Du har inte bara fått detta, du har gjort så att du fått det. Och så är det. Jag drömde,  jag tog små steg mot dem, jag vågade, jag fick chansen och jag tog den. Och jag är så glad för att jag faktiskt gör allt detta också.

Radioprogrammet heter ”Från bonde till astronaut – är det möjligt” och kommer sändas varannan torsdag och länken kommer jag lägga ut här så fort jag fått den så titta gärna in här om någon dag igen.

”Det ska vara kul att vara jag”  är mitt motto och satan i gatan vad kul det är att vara Malin just nu! 🙂

Att vara glad – Är det för mycket begärt?

1 Mar

Det var veckan innan SM. Jag hade varit i 2 olika tidningar, responsen på min träning var stor, folk hade mailat, jag hade svarat, anmälningar till Army Fitness hade kommit in, jag skulle springa SM, jag var pigg och jag var glad. Så glad att jag nästan höll på att spricka och till slut bara bubblade jag fram:

  • MalinÅh, vad jag är glad!
  • Någon annan svarar – Är du?
  • MalinJa! Är inte du..?
  • Någon annanNej
  • MalinÄh. Varför inte det egentligen…?
  • Någon annanVarför skulle jag?
  • MalinKanske för mycket begärt av livet… men varför skulle du inte…?

Tyst.

Det har gått några veckor men konversationen är kvar därinne, hur kunde hon svara så, hur kan hon tänka så? Jag vrider och vänder, jag vill förstå men jag tror aldrig att jag kommer att göra det. Jag funderar också på om det hade gjort skillnad på om hon varit äldre kvinna i 80 årsåldern än nu när hon är mindre än 10 år äldre än mig… På något sätt tycker jag synd om henne men jag tror inte att hon gör det själv, jag tro att hon bara låter sitt liv rullar på och är nöjd med det. Hon har funnit sig i det. Sorgligt nog tror jag inte att hon är ensam om det utan de är många som tänker och känner så.

Jag däremot, jag kräver att jag gör saker jag mår bra av, som gör mig genuint lycklig, som får mig att känna mig levande varje dag. Som får mig att förbli en bubblande Malin som inte kan hålla sig utan måste bubbla fram: – Åh, vad jag är glad!

Hur vill du uppfattas?

28 Feb

Har du tänkt den meningen om dig själv någon gång? Det gör jag ibland.

Inför SM fick jag fantastiskt mycket hejande från vänner, främst på facebook men där fanns även en och annan okänd som också hejade och ville att det skulle gå bra för mig, så himla snällt och vilken härlig energi det ger! På plats på SM träffade jag som sagt många härliga människor men även en person som jag inte känner, som jag aldrig sett eller vet något om. Jag vet bara att när vi stod och pratade tider, att jag skämtade och sa att jag nog skulle ge Hanna en match på 60 meter, att jag minsann skulle springa snabbare än 8,04. Det var givetvis sagt med glimten i ögat. Jag tror inte att jag kommer att göra det, det är ju en fantastiskt bra tid och jag blir ju inte yngre med åren men jag skojade om det och jag trodde att samtliga som var runt mig förstod då de visste vilken tid jag sprang på på SM, den är inte ens i närheten. Men en förstod inte och inte bara förstod utan även sa:

Det klarar du aldrig

Jag gav han en chans att ändra sig när jag frågade om han inte trodde det men nope, han höll fast vid att det skulle jag aldrig klara. Och det handlar inte om jag skulle klarar det eller inte, det handlar om att säga en negativ kommentar till någon man känner eller som i det här fallet, inte känner. Det handlar om vilken rätt man har. Att det hade räckt att man tänkt det, man behöver inte säga det, vad vinner man på det och hur uppfattas man när man slänger ut sig en sådan kommentar? Vilket intryck fick jag av honom? Tja, inte sådär jätte bra…

Tänk om man skulle börja lyssna på de där som har grodor som hoppar ur munnen, då hade jag inte varit här. Då hade jag lyssnat på den där läkaren för några år sedan som sa att min nacke/rygg var kass efter bilolyckan, att jag aldrig skulle kunna träna upp den så pass att jag skulle springa igen. Men idag är jag här, jag springer en hel del, tävlar i just löpning och har 3 stycken SM medaljer som jag tagit i löpgrenar. Nej, jag går min egen väg, fortsätter utmana mig själv, stänger öronen när jag hör andra slänger ut sådana här dumma kommentarer, undviker personerna så mycket jag kan, håller mig runt de som istället höjer mig och fortsätter tänka på mitt mantra: Det ska vara kul att vara jag.

Det är så jag vill uppfattas. Att folk ska tänka att jag är en härlig och kul person att vara med. Frisk fläkt. Lite halvgalen på ett kul sätt. För tänker och känner de så, så bemöter de mig på samma sätt och då får jag tillbaka och så kan jag ta den energin till nästa person jag möter som tar det till nästa och så fortsätter det. Jag får också träffa härliga människor, höra härliga berättelser från deras liv, lära mig massor och det är dessutom ganska kul att vara en positiv och snäll människa…

Hur vill du uppfattas?

Bilden nedan togs i Helsingborg, Gröningen, midsommarafton 2010, en galet kul dag/kväll/natt! Fullt med folk, jag hade klänning, jag tänkte inte riktigt på att klänningar åker upp när de får luft under så jag hoppade och ja, det är mina trosor ni ser… Att folk skrattade där på plats eller ler nu när ni ser bilden, det bjuder jag på!

Säsongen är över och jag klarade inte mitt mål…

21 Feb

Visst ser jag glad ut över mitt 60 meters silver? Det var jag också, sen, när jag hade surat klart över att säsongen nu var över och jag insett: – Jag har inte klarat mitt mål

Mål. Man sätter upp dem. Vissa har snälla, andra lite djärvare men alla som sätter upp mål vet hur man ser målet under resans gång, man vill så gärna, man är nära och när man tar det så är det en riktigt härlig känsla över att man inte lyckats. Men. Om man inte klarar det?

Jag pratade lite om mål med Susannes syster Annika på en tävling i Malmö. Det var lite om att man ska ha det med i tanken när man nästa gång sätter upp ett mål, man kanske satte det för högt, för långt bort, hel onåbart. Och när jag vände det på mig så nja, kanske det var det jag hade gjort. Jag hade ju inte tränat i höst som jag planerat, jag var medveten om det, jag hade valt att prioritera mitt företag så ja, kanske.

Nästa sak och det var det som fastnade, att jag kanske var mer jämn denna säsong. Så jag har nu kollat igenom förra årets tävlingar och ser följande tider: 9,19, 9,17, 9,16, 9,07, 8,94.  Egentligen var det bara sista tävlingen, mitt förra SM, som var under 9 sekunder. Jag var jämn i början och så tog jag ett skutt i slutet. Hm. Räknar jag ut medelvärdet får jag 9,11 sek.

Och så över till detta år. 8,89, 8,93, 8,90, 8,92, 8,93. Det första som slår mig att jag varit himla jämn. 5 lopp och alla inom 4 hundradelar, kan det bli mer jämnt… Det andra som slår mig är att alla är under 9 sekunder, vilket bara 1 lopp var förra året och när jag räknar ut medelvärdet så får jag fram 8,91. Då får jag ett annat tänk för då ser jag att jag har förbättrat mig sedan förra året med 20 hundradelar, det är en hel del. Och tänker jag ytterligare så hade jag 8,94 förra året och ville i år ner till 8,75, det är ju ca 20 hundradelar.

Mycket tänk här… Men tänk och framför allt tänka om när det inte blir som man tänkt, är faktiskt ganska bra. Det känns bättre nu när jag skrivit upp och sett svart på vitt, jag förstår att jag nog tänkte att jag var bättre förra året än vad jag var, att jag därför svävade iväg lite när jag satte mål, att jag blivit mer jämn detta året, att allt känns bättre. Att jag har förbättrat mig massor sedan förra året, jag har hittat små saker jag faktiskt kan vara både glad och stolt över, jag kan nu lägga denna säsong bakom mig och känna mig nöjd och det känns bra. Riktigt bra. Nu är det bara att blicka framåt. Vad spännande!

Måndagar är bra dagar…

21 Feb

Bortsett från att Något fint lämnade mig och en finfin helg, så var det som vanligt en så himla kul måndag igår! Det bästa var väl att huvudvärken verkar vara på väg bort, känslan att träna började smyga sig på, nu tror jag att jag klarar det och det är en bra tanke då förra veckans huvudvärk mer gav mig i tanken på att jag no way skulle orka springa 5 meter… Dock var jag slut igår efter 12 timmars vaktjobb, 2 timmars företagsjobb (åh, vad jag tokgillar mina måndagsträningar!!!), handla, hämta Hanna, fixa mat och däckade i soffan där jag också somnade. Idag vet jag inte om det blir bättre. 12 timmar jobb och sen måste jag fixa visitkort, imorgon är det nämligen en nätverksträff med andra företagare. Mitt första, lite pirrigt men ska bli himla kul. Ännu mer kul om jag har snygga visitkort att dela ut. Det jag funderar nu på är vad jag ska säga de 30 sekunder jag har på mig att berätta vem jag är och vad det är för slags företag jag har, lägg till en 0 där i slutet och ändra sekunder till timmar så skulle jag kunna berätta min story ganska bra…

Onsdag. Bortsett från nätverksträff så är jag annars ledig och jag räknar att det blir en plugg-och-träningsdag, härligt, då jäklar ska det tränas!

Har funderat en del hur jag ska ”få ihop” blogg med företag, speciellt då jag har flera olika delar och speciellt en del går ju ihop med träning, mental träning. Så småningom kommer jag att kunna erbjuda tjänster inom området men så länge kommer jag att skriva texter här som handlar om någon tanke jag fått när jag läser böckerna, något jag upplevt, hur jag tänkt annorlunda och vad som funkar för mig. Känner ni att ni inte ”orkar” läsa dem så bara hoppa över dem eller så läser ni dem och kanske lär er något. Får en extra tanke, får lite hjälp, vem vet om ni tänker eller har samma problem… På detta sätt får ni texter och själv hjälper detta mig i min utbildning, 2 flugor i en smäll, det gillar vi!

Nu kaffe.

Tänk om det hade varit TGIM istället för TGIF…

7 Feb

Nästan varje fredag kan jag läsa på Facebook om vänner som skriver TGIF. Thank God It´s friday. Och visst är det härligt med helg, ledighet, alla spännande äventyr som väntar, efterlängtad sovmorgon eller en promenad som kan vara så länge man vill, träffa vänner eller bara gå runt och lulla runt. Jag gillar också det men varje måndag, när det är dags för min utomhusträning så har jag lite samma känsla och igår skrev jag då TGIM. Thank God It`s Monday. Tänk om vi skulle börja längta till måndagarna lika mycket, tänk att under veckorna göra saker som man går och längtar efter. Tänk om alla hade valt ett jobb som de verkligen älskade. Tänk om alla gått till jobbet med stora leende, en längtan dit och en härlig känsla man sedan tar med sig hem. Jag får fortfaranade nypa mig lite i armen när jag tänker att jag startade företag för ett halvår sedan och att denna TGIM känslan dyker upp varje måndag för då längtar jag till träningen. Tänk om jag hade haft detta varje dag i hela veckan, åh, härligt säger och tycker jag. Jag har tagit första steget men jag vill längre…

Jag läste den här artikeln i Aftonbladet och visst är det sorgligt på något sätt att vi så sent i livet ska komma på vad som är viktigt här i livet… Läs den gärna och fundera om du lever som du vill. Om inte – Varför inte och när ska du börja göra det…?