Arkiv | Tävlingar RSS feed for this section

veteran SM 2013

18 Feb

IMG_5201Ojojoj… Med 7 månaders skada, 2 månader med bra träning men omtumlande privat och så veckan innan en förkylning med feber och halsont. Tja, mina förväntningar var… ganska höga ändå. Jag har sett hela säsongen att jag skulle ta mitt rekord, även i år och det fanns liksom inget annat. På väg dit så messade Hanna lycka till och frågade om jag var laddad. Jag svarade att jag var laddad, mitt rekord skulle ryka. Hon var tyst en stund innan jag fick ett SMS om att jag inte skulle bli alltför besviken om jag inte lyckades. Jag förstår henne. Men jag svarade – Det slipper jag att bli, jag kommer ju att ta mitt rekord!

Väl på plats träffade jag dessa fantastiska härliga människor! Bengt, hans Gudrun och så Nils-Bertil som jag hade beställt en bok utav.  Det kom fler jag kände igen, ord byttes, lycka till hit och dit, leende, kramar och den goa känslan infann sig direkt. Jag var pigg i kroppen under uppvärmningen och jag var väldigt fokuserad och värmde upp tillsammans med andra men lite i min bubbla. 20 minuter innan så pratade jag med de andra som skulle springa (visste att 2 hade väldigt bra tider), försökte få en normal puls (tar ju lite längre tid för mig) och så tänkte jag – Nu jäklar!

Jag fick bana 3, bana 3 som Mattias Sunneborn precis sprungit på (och som hans fru Anna i loppet efter mitt skulle springa, det måste väl ge tur tänkte jag…). Jag hade fokus och jag såg bara min bana, allt var och kändes bra. PANG. Jag fick till en sådan grym start, jag kände det själv och hörde det efteråt och jag låg på istället för att resa upp mig direkt. Jag kämpade och jobbade med armarna, jag ville så mycket, jag ville fram, jag skulle ta mitt rekord. Fram till 50 meter låg jag 2:a men där tog också orken slut och jag orkade inte ända in… jag såg en till och så hade jag en till sidan om mig och jag kämpade men kroppen orkade inte. Jag kom i mål och tja, kanske 3:a men jag gissade på 4:a och det stämde. Men vad jag definitivt visste var att jag tagit mitt rekord, det var jag säker på och visst – 8,84, mitt rekord förbättrades denna säsong med 5 hundradelar, TROTS detta skitträningsår. WOW! Visst, retligt med 2 tusendelar till medalj (japp, det var inte mer) men jag ville och vill inte lyssna på dem som pratar så utan jag vill bara fokusera på mig, mina tider, vad jag ska reglera och det är bara mitt lopp och tid. Så, jag var glad! Och är glad såhär några dagar senare, jag har aldrig varit såhär snabb, jag blir dessutom bara snabbare med åren, detta trots en läkare som fint sa till mig att jag nog aldrig skulle kunna springa med denna nacke/rygg… Efter loppet var jag snabbt framme hos min favorit Bengt och samlade/fick ny energi.

IMG_5212

Skillnad från tidigare år känns det som fler har börjat med friidrott vilket är jätte kul! Jag har också märkt att det blir fler av dem som tävlat i friidrott när de var lite yngre och det är väl det som skiljer mig från dem. Bortsett från det där halvåret jag tränade friidrott när jag var 13 år (och kom 6:a på Götalandsmästerskapen, det fortsätter jag tjata om…) så är jag ny, jag kan och vet inte så mycket men jag lär mig av alla runt mig.

IMG_5223

Och visst ja, jag var lite galet hög där av livet och mitt nya rekord så jag efteranmälde mig i kula… Nope, jag har inte stött kula sedan förra inomhus SM för 1 år sedan men äh, hur svårt kan det vara sa jag och upptäckte väl på plats att vi bara var 3 och att medalj var redan givet, jissus vad enkelt det var att ta medalj… Klubbkompis Daniela till vänster vann, hon är så duktig hon! Och så kul det var! Dels för att de andra tjejerna var fina och hjälpte mig, dels för att funktionärerna var från min klubb och ja, det var skön stämning och blev en kul stund och kul, det är väl det man ska ha, kul i livet… Jag har haft kul, det har gått bra men nu är det bara att LADDA OM och köra på, snart är det SM igen…

IMG_5214

Dag 20 och 21 OCH tävlingshelg

28 Jan

Ny utmaning – 2 dagar bortrest. Men. Mycket planering, fix och matlådor med så gick det bra. Jag klarade också i lördags att se en vän äta en skål med godis utan att ta en enda bit (men jag lekte med tanken på att ta en när hon gick ut i köket… sådana tankar dyker upp lite då och då men jag står emot). Är det något som inte funkat så är det väl att jag slarvat idag med vattnet. Glömde vattenflaskan i bilen och ja, det blev nog lite mindre vatten än vad jag är van vid eller ska få i mig.

IMG_5105Tävling. Hanna hade 3 grenar. 60 meter, längd och 200 meter med de som var 1 år äldre. 60 m. Det är inte så lätt och starten funkar inte riktigt men hon sprang och kom till final där hon förlorade med en hundradel. Helt nöjd och ok med silver men tiden gissar jag att hon skulle vilja en bättre. Nya skor och en vilja att få till det och på plats var hon jämn men blev längst 5.30. Funkade inte riktigt med plankan och så var det något strul med mätningen, det verkade som om de första 3 hoppen hade de räknat fel och folk var upprörda, sådär 8 cm skulle egentligen läggas till men det var ju samma för alla men visst, surt om så var fallet. Hanna vann och var nöjd. Sista grenen var 200 meter med 17 åringarna. Bara en stund efter längdhoppet och visst var hon trött men tröttare skulle hon bli… Hon var i A heat och kom 3:a men en i heat innan hade tredje bästa tid så Hanna kom 4:a. Samma här, jag tror hon ville ha bättre tid men är nöjd. Dock var här väldigt struligt. De ropade upp henne som 1:a så hon fick gå fram och säga att det nog blivit fel… Förstår inte riktigt hur det kan bli så snurrigt men jaja, Hanna ställde inte sig på pallen och trodde att hon vunnit utan var medveten om att det nog var fel, tänk om hon däremot hade hoppats att det gått bra, gått fram och sedan gå tillbaka…

Jag då, jag tävlade också. Först med kvinnor och även om jag var laddad, uppvärmd så blir det lite ”Ok, de kommer alla springa på 1 sekund snabbare än mig” Inte sådär jätte peppande och jag hittar inte riktigt viljan eller tycker att det är kul (nästa år hoppar jag att tävla i denna stora tävling i kvinnoklassen). Men jag sprang och var inte nöjd när jag kom i mål och definitivt inte när jag såg tiden, över 9. Jag surade, drack kaffe, bara joggade lite och så 1 timme senare var det dags för 60 m igen, denna gång med kvinnoveteraner och där gissade jag att jag skulle vara långt fram och så var jag lite förbannad över förra loppet. Så jag la på i början, reste mig inte lika snabbt upp, arbetade med armarna och gick i mål med 8,93, DET är jag nöjd med! Rekordet är på 8,89 och det känns inte längre så långt bort, jag kan, jag ska bara få ut allt…

IMG_5113

Annars då? Jag ÄLSKAR detta! Att vara på tävling, träffa alla härliga friidrottsmänniskor och då menar jag inte bara andra föräldrar eller ledare utan även ungdomarna, det finns så många fina ungdomar därute och ja, de är fantastiska! Och när de är ledsna eller besvikna, kan jag nästan känna det själv, man vill bara att det ska gå bra – för alla! Det tråkiga som fortsätter denna säsong är att vi är själva ute från vår klubb, det är så synd och tråkigt. Men vi träffade fd klubbkompisen Emilia som sprang 1500 m och som satte rekord med 8 sekunder! Och glad och pigg är hon, härligt!

Det var en fin helg och jag känner mig minst sagt laddad för SM – 2 veckor dit…

IMG_5100 IMG_5101

Dag 7 av 82 OCH tävlingsdag

14 Jan

IMG_4986Så var det dags igen – tävling. Tävlingen igår gick sådär och visst lekte jag med en tanke om att stryka mig (fast det var när jag surade som mest och det gick ju över…) Istället var jag laddad och redo att se till att det ändå blev en bra tävlingshelg med ett lopp som kändes bra. Hanna kändes sig bättre i huvudet och inte yr så hon hängde med, vi snackar omvända roller och visst, det var jobbigt för henne att vara på tävling och inte tävla, istället fick hon hjälpa sin mamma.

Uppvärmningen kändes bra och mina höga förväntningar hade sänkts. Min kropp gör ont och ÄR trött efter att vi nu börjar köra och det är ok, det är nog inte troligt att jag tar rekord och det är inte heller nu jag ska vara bästa utan jag håller mig till min plan, kör ett lopp för jag behöver lopp i kroppen. Mycket skönare att tänka men främst förstå det… Och så kommer vi till start, bara 2 kvinnor anmälda så vi slås ihop med F17 och får finfina Mathilda i vårt heat. Speakern berättar en mindre historia om Sara om hur hon ligger till osv och likadant med Mathilda och jag hinner fundera vad han ska säga om mig och då kommer det – Och i mitten har vi Malin Gustafsson. Lät kul och jag log för mig själv. Vi gör oss redo, jag är laddad eller kanske mer – heltänd för strax därefter tar jag mitt livs första tjuvstart…

IMG_4985

Kul bild tycker jag… Hann sura och gå bort, man blir diskad vid första tjuvstarten och jag hann svära en ramsa för mig själv när jag hör den andra kvinnan säga att det är ok för henne att jag är med, funktionärerna är också snälla och säga att jag kan springa men isf utan tävlan. Så, jag gör mig beredd och så springer vi. Visst, jag ser efteråt att jag ligger runt samma tid som på lördagen men känslan är sådär 1000 gånger bättre. Starten, där jag tappade igår, är mycket bättre och loppet känns ok och jag är nöjd. Och glad att jag fick springa. Inte nu jag ska vara bäst är också ett bra mantra för mig att köra tror jag… Väl hemma körde jag lite bål, fixade med mat inför veckan och typ däckade i soffan.

Dag 7 – check

Dag 6 av 82 OCH tävlingsdag

13 Jan

Hanna hade ont i huvudet och stannade hemma så jag satte mig i bilen och körde 10 mil för att köra 8-9 sekunder…

IMG_4955BRA känsla innan, många lycka till hälsningar, bra uppvärmning, kroppen kändes pigg, jag tänkte bra och jag var sugen på att springa och när jag sprang så såg jag bara min bana. Det var väl det som var bra…

När jag skulle ställa in startblocket hade jag för hög puls och andningen var ansträngd. Tog det lugnare och försökte komma i rätt andning men det gick inte. Det var dags och jag var redo, reagerade snabbt när det sköts men sedan sa det stopp. Kroppen svarade inte och jag hann tänka – Jag vill göra om det. Men det kan man inte utan man får fortsätta och det är svårt att hämta in på 60 meter… Brukar inte orka hålla armarna hela vägen innan men nu sa även de stopp innan och jag hann precis över mållinjen och stanna upp farten när jag kände ilning i nacken. Men jag kände också mig såååå jäkla dålig. Missnöjd till max. Sur. Arg. Besviken.

IMG_4957Nu var vi bara 2 anmälda varav vinnaren inte räknas in i distriktet så mitt silver blev inte bara silver utan även distriksmästar. Det var visserligen kul och jag fnittrade lite åt det innan jag joggade ner, stretchade och surade. Jag surade även när jag kom hem, sov en stund, surade lite till (och tänkte att jag både skulle beställa pizza som jag sällan äter samt ostbågar, choklad och annat onyttigt, precis som det skulle hjälpa…) och jag hann precis klar när Hanna kom och då var jag på bättre humör igen.

Men åh vad jag var glad för alla fina människor jag träffade och för alla fina resultat många gjorde! Och de var så glada och jag log stort bara jag tittade på dem! Mest tänker jag på Thilda som är 1 år äldre än Hanna som bara har tagit sådär massa steg framåt. Hon sprang på under 8 sekunder vilket är jätte bra och något hon inte gjort tidigare, både i försök och final och vann. I längd gick hon från 5,18 till 5,53, GALET bra! Kalle från klubben gjorde ett GALET bra lopp på 400 meter! Och Elise tog hallrekord på 400 meter. Det är så många fina friidrottsmänniskor och jag blir så glad att vara med och en del av allt det här.

Och det är också därför jag tävlar. Det var det jag kom på när jag surade, jag tycker det är kul så – so what att det inte går som jag vill just nu, att kroppen inte är där jag vill att den ska vara? Fortsätt, du tycker ju att det är kul… Och nu är det bara att LADDA OM för imorgon är det dags igen och jag är laddad, Hanna följer med och jag hoppas på bättre känsla där.

Dag 6 – check (och idag är jag jätte glad att jag inte åt något fel trots att ett kexchoklad skrek – KÖP MIG på tävlingen)

Och eftersom inte Hanna var med som jag kunde ta foto på så tog jag på Elise och Zehra, först ett fint och sedan ett när de andades ut för 400 meter ÄR jobbigt (har jag hört, jag har ännu inte sprungit det…) Hur som, finfina tjejer som gör vad jag säger… 🙂

IMG_4960  IMG_4961

Tomtespelen 2013

16 Dec

 

IMG_4551

Och så var dagen här – TÄVLINGSDAGS! Första för säsongen och givetvis kände vi lite pirr härhemma innan vi körde och fy, det var inget kul väder att köra i men vi var ute i god tid och vi var framme vid 9, 1 timme innan tävlingen började och Hannas längd var först ut. Hon värmde upp, funderade på hennes ansats (den var glömd, sist hon tävlade i längd var på ute SM i september och sedan dess har hon inte tränat ens tränat det) Men hon mätte upp, gjorde testhopp och jodå, det såg ut att bli på plankan så vi tänkte att vi börjar där och får väl sen ändra.

Första hoppet – SÅÅÅÅ långt! Och så fint så jag blev helt galet exalterad, tyvärr var det pyttelite övertramp och vi får aldrig veta hur långt det var… Andra hoppet såg inte lika bra ut och var också pytte lite övertramp. Tredje hoppet var däremot godkänt men det såg ut som hon inte fick någon höjd på hoppet och Hanna såg inte heller ut som hon tyckte det var super bra så därför blev vi väldigt förvånade när vi hörde – 5,55 meter!

WHAT?! Det är ju rekord! Det är första rekordet på 1,5 år för Hanna! Och har ni läst här ett tag så vet ni att det har varit tufft och lite svårare sista året, hon har kämpat på, tränat men det har varit jobbigt och så tillslut kom då detta och ni kan väl bara gissa vilka härliga flin vi fick på läpparna… Ett till övertramp, ett hon sprang igenom och ett på 5,39 (som också är ok) och vi lämnade längden väldigt glada om än trötta ben på Hanna. De hade bara varit 2 så 6 hopp var på 20 minuter.

IMG_4531

Sedan var det 3 timmars väntan… Fast det går ganska snabbt. Man äter lite, dricker kaffe, pratar med andra härligt folk och just här i Karlskrona är det många man känner och det är alltid lite extra kul. Däremot var vi som vanligt få från vår klubb och äldre ungdomar, det hade jag gärna sett ändring på. Och så var det då äntligen dags…

60 meter. För oss båda. Denna tävling hade inga grenar för Hannas ålder utan hon fick fint ställa upp i kvinnoklassen i alla 3 grenar så vi skulle nu får springa 60 meter tillsammans. Vi värmde upp och jag måste säga att jag tycker detta är så himla kul! Vi gör det tillsammans, vi småpratar, kör samma övningar och jag får en riktigt go känsla, det känns speciellt och jag är precis där jag vill bara – vid sidan om Hanna. Vi var båda glada, skrattade, skämtade men var ändå fokuserade på att springa. Jag har sista tiden på min utbildning tränat mentalt och sett mig tävla så jag var också fokuserad på det och det kändes bra.

Och så var det dags. Hanna på bana 5, jag på bana 8 och jag gjorde åter igen min mentala träning när vi stod där och väntade på visselpipan. På edra platser. Långt djupt andetag. Färdiga och så pang väldigt snabbt över. Inte resa mig för snabbt, jobba med armarna, knäna och så sträcka upp och bara köra.. Och det gjorde jag. I mål slog det dock mig att min mentala träning verkligen hade funkat för jag hade inte en aning om vem som vunnit, var jag kommit eller något, jag hade bara sprungit på min bana utan att se något annat, första tävlingen jag har klarat detta på. Tidigare har jag alltid sneglat, iaf haft koll på Hanna men denna gång var det bara jag och min bana. Wow…

Det visade sig att Hanna kom 2:a på 8.13, jag kom 5:a av 7 på tiden 8.95 och jag funderat lite på om jag var nöjd. Jag kom fram till ja… Det var under 9 sekunder, jag har varit skadad och inte tränat som jag önskat sedan i påskas, förra veckan hade jag maginfluensa och kroppen var helt slut i flera dagar och så var jag lite förkyld som igår. Och så tänkte jag på Hanna. Som kämpat, hade det tufft, inte tagit rekord på länge, på hennes resa, men så släppt det och plötsligt tog hon 5,55 i längd, man ska aldrig ge sig… ”Det blir inte lättare, du blir bättre” Jag är nöjd!

IMG_4541 IMG_4545

200 meter. Efter några timmar till väntan så var det dags för 200 meter (en gren Hanna inte var sådär jätte sugen på, som jag anmälde henne till, som hon halvskämtade och sa att jag tvingade henne men som hon trots eller därför sprang…) Zehra, Hanna och Elise fick samma heat och ovan ser ni före loppet och efter. Jag hörde någon kommentar från Hanna innan att var hon inte under 27 så skulle det inte bli fler 200 lopp så jag höll tummarna… och Hanna sprang in på 26,83 (åh, då ska hon alltså springa detta igen…)

Sammanfattning – 5:e plats för mig med resultat nära mitt rekord. För Hanna blev det 3 silver och ett finfint rekord i längd! Hon är givetvis supernöjd med längden och 60 och 200 m säger hon – Helt ok. Duktiga Elise Malmberg vann i samtliga grenar och det är helt ok att förlora över henne, tycker både jag och Hanna…

KUL tävling och nu LADDA OM, om 4 veckor är det dags igen! 

Kan ni inte låtsas i alla fall att ni är trötta, frågade jag och jodå, de kunde låtsas…

IMG_4546

Sommarspelen och Laxaspelen

20 Jul

Det var tight schema på Sommarspelen. 17.30 – 100 meter. 18.00 – 200 meter. 18.30 – tresteg. Hannas ben var trötta liksom kroppen, lite efter Göteborgshelgen men mest för att denna Donna sommarjobbar och går då upp 06, blev raka vägen till tävling. Hon lös fint i sin sommarjobbstshirt och såg himla glad ut. Värmde upp, pratade med de man känner och så var det dags för loppet och det var då i kvinnoklassen, enda klass som hade 100 meter. Men det var bra. De är några bra i olika åldrar och där möttes de och fick kämpa tillsammans, kul att se. Efter att ha tittat på startlistan så gissade jag att hon skulle bli 3:a eller 4:a och hon blev det sistnämnda. Om ni följt lite här på bloggen om 100 meter vet ni att Hanna är en bit från förra årets resultat och hon har ok tid men givetvis vill hon putsa den. Det lyckades hon inte denna gång men hon var glad och skyndade bort till 200 meter. – Benen var trötta på 100 meter, undrar om de har vaknat nu…

Och det gjorde de… 200 meter. Det var lääääänge sedan Hanna sprang 200 meter. Nästan 1,5 år. Hon har inte velat och vi har inte tvingat fast vi hoppats att ett nej en dag skulle bli ett ja. Och det blev det då idag. Visste inte riktigt vad vi skulle hoppas på men jag var inne på mellan 27-28 sekunder och så trodde jag att det skulle gå himla bra fram till 180 meter då man skulle se att hon segade den sista biten. Men istället var det en pigg Hanna som kämpade ända in och hade en tid på 26,52. Jätte bra tycker jag och Hanna var nöjd så kanske vi får se en repris av 200 meter eller kanske 300 meter.

Tresteg. Den där plankan… Nu är man så van vid det att man inte tänker något annat och blir väldigt glad de gånger det ser bra ut men då är det alltid något annat. Tänk om de 2 hade varit synkade… Hon hade som mest 10,75, ville mer (såklart) men var nöjd med dagen och hela tiden var hon glad, såg glad ut och det är så det ska vara.

Laxaspelen och 100 meter. Det var på lördagen och jag var inte på plats men fick både samtal och sms om att det gått bra – 12.78 och det var den bästa tiden för i år! Hur kul som helst och roligare när jag hörde att hon sa att hon kan mer. Hon hade andra bästa tid inför finalen men bortsett från bästa tiden som var överlägsen men efter där var det jämnt så vad som helst skulle kunna hända… Hon putsade tiden till 12,68 men tyvärr för mycket vind. Men tiden blir man ju glad över ändå! Hon blev 3:a och hon var glad. Jag också.

Tresteg. Det var på söndagen och jag och föräldrarna hade åkt upp. Hon hade bra känsla från gårdagen men tyvärr var det lite samma som tidigare, det vill inte riktigt. I 5:e hoppet fick hon känningar i vristerna. Hon valde ändå att hoppa sista men tja, det skulle hon nog inte gjort. Hon hade inte ont efteråt men när hon värmde upp några timmar senare till längden så kände hon av det direkt så hon strök sig i längden. I tresteget slutade det med 10,66 och en tredjeplats, som sagt, det vill sig inte riktigt. Vann gjorde Hoffvännen med 11,46 – vaddå trestegstjej!!!

Nu blir det att vila vrister och träna lite lagom samt ladda om, nästa helg igen är det dags igen – Hässleholm. Och här kommer en bild på ett tjusigt trestegshopp från Halmstad

Världsungdomsspelen del 2

13 Jul

Jag har redan nämnt att jag tycker det är tråkigt att så många ändå bli så ledsna, det skär i mig och helst av allt vill jag verkligen dra dem därifrån, ge dem en kram och säga att det blir bra. För det blir det. Men jag har också nämnt alla fantastiska saker jag imponerats av, vilka resultat jag fick se i helgen! Lite svårt att veta inställningen hos andra ungdomar men jag vet den hos min Hanna och det är också en sak jag nämnde, att hon är nollställd inför varje hopp, oavsett hur det gått i tidigare. Det tredje som jag vill nämna är alla fina ungdomar som gick där på Ullevi med leende på läpparna, tycker att det är helt ok att prata med mig som är mamma. De frågar om min träning, de ger mig en kram, de kan prata om lite smått och gott. Det är det inte alla som kan eller vill. Det är jag glad över. För egen del men även för att se att det finns sådana bra ungdomar.

Nu till tävlingen.

100 meter. Hanna fick heat 9 och bana 9. Inte riktigt optimalt. Vänta ett tag och så springa längst ut men, jag antar att de lottar platserna och någon ska ju springa där och denna gång var det Hanna. Hon sprang, såg snabbt ut men sista 2 metrarna orkade hon inte riktigt i samma fart och därmed var tiden sådär. Runt hennes årsbästa men hon vill ju mer och förra året var det bättre så hon var inte riktigt nöjd. Ok nöjd kanske. Tiden räckte inte till A final och då B finalen låg 40 minuter innan tresteget, så valde hon att hoppa över det. I högtalaren hörde man hela helgen att om man gått vidare i löpgrenarna och inte skulle springa, så skulle man meddela detta så annan fick chansen. Hanna gjorde just så, sa till i speakerbåset men de sa att de inte behövdes, bara att inte dyka upp. Så nu har jag sagt det också.

Tresteg. Hanna gjorde 11.07  för någon tävling sedan och vi har även sett att hon kan mer men det är ju det där med plankan. Den vill liksom inte alltid ligga still… Första hoppet var lååååångt. Men liiiite övertramp. Hanna hade leende, det hade känts bra och hon såg min blick som sa att det var ett riktigt bra hopp. Ladda om (fantastiskt kul att mitt företag heter just så, passar så bra…) och så dags för nästa hopp. Ett bra hopp men sådär en halvmeter innan plankan. Jag hade bara lite koll på vad de andra hade hoppat och det var bara 8 som gick till final och Hanna förstod att det krävdes ett bättre hopp än andra som bara varit 10.50 något. Det blev 10.63. Ganska snabbt förstod jag att det inte skulle räcka och när jag såg Hanna packa ihop sina saker så visste jag och besvikelsen var stor, hon var ledsen. Och åter igen, det är ju det. Det är så svårt när man både känner och vet att man kan mer, men det blir inte mer. Det är marginaler, det är annat, det vill sig inte och ja, det är inte så mycket annat att göra än att torka tårarna och se framåt.

Det var skönt med en paus på söndagen. Hanna gick på Liseberg efter första dagen med några vänner och på söndagen gick hon iväg med annan vän. Det är inte bara tävling utan man är iväg, jag tror att det kan vara nyttigt att göra något mer, annat och som får en att skingra tankarna. Att ha roligt. Själv drack jag kaffe och pratade med vänner från sådär 10 olika klubbar. Det bästa med att vara liten förening, man lär känna såååå många från andra klubbar.

Längd. Hanna var inte nöjd med lördagens prestation och själv var jag orolig att hon nu la för mycket, sådär allt hopp på just längd. Tänk om det inte heller skulle gå bra… Det är inte lätt att vara förälder vid sidan av heller kan jag meddela. Hur som, inhoppningen såg inte bra ut, jag såg en liten frustration, jag hojtade på Alex (som är en tränare i Malmöklubb och som brukar ha ett öga på Hanna och hjälpa om han kan) Han pratade med henne, jag såg ett leende och så såg jag blicken när hon stod redo. Hon var laddad! Gick ut med 5.30 men det bästa – mitt på plankan! Halleluja! Andra hoppet var 5,23, övertramp och hon var vidare i final. Övertramp, långt innan och under 5 meter och sista var långt innan och hon sprang bara över. Så av 6 hopp var 2 bra men hon var ändå glad att hon träffat plankan och det var jag också. Jag var också glad för att ett av övertrampshoppen var riiiiiktigt långt, hon kan mer och det är en bra känsla inför framtiden.

Det bästa och roligaste av alla grenar var längden. Inte bara för att det gick bra utan för att finalen blev riktigt bra! Hoppade en tjej långt så hoppade nästa längre och alla var laddade och ingen kunde säga vem som skulle vinna. Allt kunde hända. Dock förstod jag länge vilka tjejer som skulle göra upp om medaljerna och där hejade jag utan tvekan på Hoffvännen! Hon låg på 5.50 och ledde ett bra tag innan en tyska gjorde 5,70 och en Clara gjorde 5,63. Brons är bra och det är helt klart något Hoffvännen ska ta med sig men jag hoppas innerligt att det hon tar med sig från den tävlingen är ett hopp som var övertramp. Det var SÅ långt! Så långt att jag av alla (hm…) frågade om de inte kunde mäta. För skoj skulle. Och de mätte. 5.80. Alltså, det är så galet bra och jag hoppas att det är det som hon/du (jag vet ju att du läser) tar med dig, du kan mer! Både du och Hanna kan mer och det ska bli spännande att följa!

Åter igen höjer jag de tjejer som i längdfinalen som hejade på varandra. Som inför hoppen sa – Lycka till, kom igen nu, det är så himla sportsligt och rätt gjort. Jag hoppas och tror att alla som var där ville vinna (annars hade det varit konstigt) men de borde mer vilja vinna för att de själva gör bra hopp än att någon annan ska misslyckas. Man ser lite tendenser på det andra… men jag vägrar skriva om det för jag vill fokusera på det bra och på de ungdomar som gör rätt. Man kommer långt med en killer instinkt men man kommer längre med en killer instinkt blandat med ödmjukhet.

Lång rapport och jag skenade iväg lite men åh, det var en omtumlande, härlig och en helt fantastisk bra helg. Kan man redan nu börja räkna ner till nästa års tävling… Och nästa år gissar jag att jag kommer få se fler med blandade skor och speciellt, mycket färg – snyggt!

Världsungdomsspelen 2012 del 1

10 Jul

13 timmar. 11 timmar. Och 6 timmar. Det är helgens resultat på Världsungdomsspelen på Ullevi i Göteborg. De där stolarna är inte sköna, iaf efter så många timmar men – det var det värt! En fantastisk kul tävling, tror att det är 12 grenar som är igång – samtidigt. Hela tiden något att titta på, någon att heja på, krama, prata, trösta…

Trösta gjorde jag bara i 2 min och Hanna efter en gren (gudskelov är hon inte ledsen länge) men jag såg väldigt många (tjejer) som grät i helgen och mitt hjärta klarar inte riktigt med det. Helst av allt hade jag velat gå fram och ge en kram. Eller en glass för det kan också funka ibland… Men mest säga att det blir bra, det ordnar sig, det är inte nu du ska vara bäst, det är inte hela världen… Men just där och då när besvikelsen och tårarna kommer, då är det allt. Då rasar allt, förväntningarna, lusten, drömmarna. Jag förstår det. Och på något sätt tror jag att det är viktigt att få ut, gråta, svära, sparka (inte på levande saker dock…) och sura men bara en stund för sedan gäller det att resa sig upp och se framåt, inte fastna i det gamla. Det som skiljer vinnaren från förloraren är att vinnaren reser sig en sista gång…

Några som jag blev imponerad av i helgen:

  • Att man får ihop en sådan här stor tävling. Jag vet inte hur många som deltog men i vissa grenar var det nästan 100 deltagare…
  • Fina och härliga Rebecka vann F19 tresteg. Och inte bara med personligt rekord, ett till hopp runt samma längd utan hon gör det med en livsglädje och stort leende för att inte prata om den andra tiden – hon sprider sådan glädje och energi, man blir glad när man träffar henne!
  • Linnea Lindblom F14 hoppade höjd (som varande mellan klockan 9 och 13…) och inte bara vann utan gjorde det på 1.75m!!! Heeeelt galet bra!
  • Min Hanna… Givetvis imponeras jag ständigt och mycket av min Hanna men främst imponeras jag numera av att hon i längd och tresteg går in och ser varje hopp som ett nytt, oavsett hur det gått tidigare. 2 övertramp, ja, då kör hon på i det sista, ingen rädsla där inte. Det tycker jag är mycket bra!
  • Hoff vännen… Jag ska skriva sen om längden men Hoff vännen hoppade ett övertramp som bara var ett liiiitet övertramp och jag kunde inte hålla mig utan frågade om de inte kunde mäta det ändå. 5.80m… Jissus!
  • KlubbKajsa – Hon tog sitt kulrekord BIG time och tog bronset! Och bronset tog hon även på 600 meter där hon åter igen kapade sitt rekord BIG time!
  • KlubbKalle tog sitt rekord på 800 meter med 4 sekunder med en riktigt bra spurt på slutet
  • Irene Eklund. Tror alla i friidrotts Sverige numera känner till den snabba 15-åriga tjejen för hon är snabb! 11.73 hade hon på 100 meter och med den tiden hade hon vunnit över kvinnor… Och den tiden ligger numera som 5:a av de bästa resultatet i år. I kvinnoklassen. Även på 300 meter swischade hon förbi och det ska bli spännande att se hur hon utvecklas!
  • Wictor Petersson P14. 2:an i kula hade 13,62, Wictor hade 18,50. I diskus var det flera som låg precis under 50 meter men 2:an gjorde ett skutt upp till 57,08 och så kom Wictor som 1:a med 61,51. Samma här, ska bli spännande att följa. Det jag också gillar här är att Wictor är en fin kille och har trevliga föräldrar, ödmjuka och bra.
  • Jag imponerades av F15 Patricia Striner som ställde upp 200 meter med kvinnor. Helt orädd den där tjejen och med ett leende, skratt och en liten ”spillevink”, man blir glad när man ser henne.
  • Jag imponerades av F16 där tresteg var över 12 meter, riktigt bra!
  • Julia Svärd Axelsson vann kula F16 och samma här, med ett leende! Både på arenan och utanför, behöver jag tjata mer om det men  man gläds så oerhört mycket mer om det är ungdomar som är ödmjuka och bra, det är Julia.

Och längre rapport om tävlingen kommer senare, den där Hanna ska väl först se till att vakna och skicka över bilder…

 

Öresundsspelen 2012

6 Jul

Hanna – Du har ju fortfarande inte skickat bilderna… Alla här bara väntar på dem… 🙂

Att det är lite hipp som happ på mindre tävlingar, det får man nästan räkna med men när det är en större tävling, då nästan krävs det att det den ska vara bra för att allt ska funka smidigt. Detta år hade vi konstigt nog lite svårt att få till Hannas efternamn, ni har hört om det förut… Jag känner det lite som, inte bara denna gång utan alla gånger det händer och det är som sagt ofta, att det känns som att jag är ”jobbig” för att jag påpekar att Hannas efternamn varit fel. Som att det är trams. Men jag ger mig inte. Hanna har inte 2 efternamn utan har 1 som består av av 2. Ett namn är personligt och jag gör ofta jämförelse att det är samma sak som att hon hetat Britt-Inger och man bara skriver Inger, då ändrar man ett namn och vem har rätt att göra det? Men åter till tävlingen. Det stod bara Agrell på deltagarlistan hela veckan (ganska irriterande…) men väl på plats så visade de att det stod rätt på listorna. Dessutom är de ju så trevliga där så problemet kändes ok fram till att Hanna i en gren blev uppkallad som Hanna Gustafsson och hon påpekar försiktigt att hon även heter Agrell. – Jaja, det då, med lite halvsur röst och sedan betonades det lite löjligt mycket Agrell flera gånger för att hon påpekat det. Lite onödigt. Åh, jag hoppas verkligen att detta var absolut sista gången.

Jag kände hur jag nu började skriva detaljer som inte var så bra men jag kan egentligen sammanfatta det med att det var rörigt. Det som vägde upp var Carina och… (attans att man inte kan namn), Julias mamma, underbara människor! Och för att inte tala om alla fantastiska ungdomar som finns därute, supergulliga, kommer fram, pratar, kramar, frågar hur det går med min träning, så söta så!

Till tävlingen. Tresteg. Hanna hade svårt med att hitta plankan (den är ju inte så stor…) och kom både över och väldigt långt innan flera gånger. Hon började dessutom med 2 övertramp så jag var liiiite stirrig där att hon inte skulle gå vidare till finalen och få ytterligare 3 hopp. Men hon fick till det och 3 nya hopp. 2 var helt ok på runt 10.80, tror hon fick 10.87 m som bästa och hon var helt ok nöjd. Även om hon nog hade velat över 11 meter då hennes mamma hade typ lovat att ge henne 10 kr för varje cm över 11 meter… Hon kom 2:a och slogs av en tyska.

Längd. Det hade inte stämt med plankan på trestegen men var inget hon tänkte på utan hon körde på och det funkade bättre. Några innan plankan och några bra och som längs blev det 5.27 och med det kom hon 3:a, slagen av 2 tyskar och hon var helt ok nöjd även om jag vet att hon gärna hade velat hoppa längre.

100 meter. Försök. Hon hade delad bästa tid till finalen – 12.81. Sedan var det 1 som hade 12.86 så inför finalen kändes det som att hon skulle kunna komma 1:a men även 3:a. Det var jämnt, hon ledde vid 90 meter men väl i mål var det ingen som visste hur det gått. Vi väntade några minuter innan de sa att Hanna vunnit. En blomsterbukett och så blev hon skjutsad i en cykelkärra med en maskot, förbi läktaren där hon vinkade glatt. Efter 10 minuter och efter att typ alla vi känner på tävlingar hade varit framme och sagt grattis, gick hon bort för att se tiderna och där står det annat – hon kom 3:a och det var inte det att det skiljde liten tusendel utan flera hundradelar och det borde de väl sett. Besviken och liten ledsen Hanna som tyckte det var pinsamt att hon fått blommor och allt… Hon var inte nöjd med tiden men det hade känts bra.

Hon är fortfarande inte ”gamla” Hanna men hon är en annan än för ett halvår sedan. Hon har vant sig att det inte går spikrakt upp och hon slås inte ner när det går sådär. Hon satsar i varje hopp även om det tidigare var övertramp. Och hon är glad. Och det är det viktigaste, hon har en bra känsla och det har jag också. Annan bra känsla var när 2 fina flickor kom och tittade på lördagen, det var nice.

”Hemma” tävling

17 Jun

Nästan. Det är så nära, man känner dem alla, det är inte så många som är med och ja, det är en härlig stämning, blir en bra tävling och alla gillar och hjälper alla. Man stöttar och hejar. Härligt!

Hanna var anmäld till 100 meter och tresteg. Först ut var 100 meter. Hon fick under 13 sekunder vilket är lite av en minstagräns för att tycka att det är ok men jag vet att hon skulle vilja få bättre tid. Benen och kroppen kändes trötta sa hon när hon kom i mål men jag måste säga att det såg bra ut. Inga spänningar och fint sprungit, jag blev lite förvånad att tiden inte var bättre.  

De hade sagt regn och det regnade i början men sedan var det bara gott väder och när tresteget kom så var det varmt och jag låg i gräset i linne. Hanna fick inte riktigt till avtrampet och flera hopp var långt innan plankan. Hanna tog ju sitt rekord för någon helg sedan och hoppade 11.07 m men detta var något precis under 11 meter. De andra var neråt men vad jag gillade att se var att även om hon inte fick till avtrampet, inte slogs ner av det eller slutade kämpa utan hon satsade och gjorde sitt bästa. Bra. Som jag redan flaggat för innan hade Hoffvännen finfina resultat på årsbästa och även i denna tävling, hon tog sitt rekord igen och hade flera bra hopp runt 11.54 så det var hon som vann. Det är fint att se henne hoppa, Hoffvännen skulle kanske kunna bytas ut mot Hoppvännen…

Och här är de. Fina och bra tjejer som var eniga om att jag ibland skriver mycket och detaljerat…