Så kom jag då i mål…

Jag hade på mig: klubbens fina linne. Jag hade en tanke på klänning, stör mig lite på att allt måste vara på ett visst sätt och att det blir konstigt om man väljer ett annat sätt (inte bara klänning fråga utan allmänt, man ska väl kunna välja hur man vill här i livet utan att folk ska ha åsikter…) men jag ville se proffsig ut, som om jag smälte in, som om jag var en av dem och linnet stod för klubben. Tillhöra något. Trygghet. Gemenskap

Tursak: Jag hade tänkt fråga om jag kunnat låna Hannas tro-hopp-kärlek halsband men det är ju hennes och jag behöver ett eget. Funderade på mitt kors men det är tungt och guppar när man springer. Istället blev det armband. 1 Jesus armband från förra årets träningsläger och 1 BE-STRONG armband detta år.

Nerver innan: Inte nervös, lite pirrigt bara och så kunde jag inte sluta le… 

Uppvärmning: 40 minuter innan började jag värma upp. Såg hur alla höjde på ögonbrynen – Vad gör hon? Brukar inte hon gå runt i klänning, dricka kaffe och äta chokladboll… 

Löpskolning: Hanna körde löpskolningen med mig, blev huuuur jobbig som helst med kloka ord och hon försökte dominera mig totalt, det gäller kanske att passa på… Själv hade jag mest fullt upp med att hälsa på alla som ropade och att inte hoppa runt av glädje hela tiden för här började jag få myror i brallan!

Upprop: Anders hade hand om uppropet. – Som jag väntat på detta sa han och gav mig ett leende. Och det kändes tryggt att ha han där och så fick jag bana 6, DET gillade jag.

Provstart: Susanne spanade in, jag fick inte till start, var uppe i varv men ändå lugn på något lustigt sätt. – Fokus Malin sa hon och tja, jag letade efter mitt fokus… 

Förvånande: Jag trodde att jag skulle spana in de andra, se hur duktiga de såg ut att vara, hur tränade och hur de provstartade men icke, jag såg inte en enda. Jag hade inte kunnat peka ut vem som var med, hur de såg ut, jag har verkligen ingen aning. Förutom Anna från grannklubben, hon sprang så fint bredvid mig och sa lycka till. Det kändes sportsligt och bra.

Väl på plats: Nej, jag vill ha 5 minuter till, tänkte jag men fokuserade, nu är det dags, nu gäller det. Jag la mig tillrätta i startblocket, tog ett djupt andetag och körde mitt mantra – Kom igen Malin, kom igen! Det där fnittret och flamset jag var rädd för att det skulle komma, det kom aldrig (gudskelov och vad skönt att mina motståndare slapp det…) 

Loppet: Jag tyckte inte att jag fick till starten, såg ryggarna, sprang på så fort det gick ändå, tänkte på armarna, tittade långt framåt men neråt för att inte börja sitta när jag sprang, högg till i benhinnan bak mot vaden vid ca 80 meter, hörde pappa skrika ”HELA VÄGEN IN MALIN”, sprang på och vid mållinjen liknade jag värsta proffset och lutade fram hela överkroppen. 

 

Efter loppet: Hanna fick första kramen, tvillingarna Kajsa och Julia sprang fram med en jätte vacker bukett och någon av dem fick en av mina tårar på sin kind… Sedan kom alla andra och jag kramade, skrattade och gav dem det största leendet jag har. Susanne kom med den finaste medalj jag någonsin fått med en bild på oss två och där jag ser grymt kaxig ut, det togs massa kort, vi pratade loppet, jag kände ett sådant lyckorus genom mig och Hanna tittade på mig och sa: Det gjorde du bra mamma!

När det lagt sig: Leendet la sig aldrig, jag ler fortfarande… Men jag landade mjukt i tankar om att man är oövervinnelig, det kom fram folk och berömde mig, jag hade gjort bra ifrån mig, det såg bra ut, starkt jobbat, massa kramande och så fina ord, det var väldigt rörande…

Tiden: Tror det var 18.80 sekunder manuellt som jag sprang på förra året när vi testade. I april, på den kallaste tävlingen någonsin, så hade jag 15.85 på eltid och igår drömde jag om tid på 14 sekunder, drömde men hade inget mål, mitt mål var att genomföra loppet. Jag hamnade på 15.29 och tja, det var inte under 15 men jag är ändå nöjd, jag tog mitt personliga rekord och då ska man vara nöjd. 

Något roligt: Mamma filmade. Det gick sådär. Man hörde hur pappa skrek hela tiden, jissus vad han skriker och man hörde Hannas pappa som sa: – Tja, det är inte helt… (sedan var han tyst men de orden till det tonläget ska jag nog tolka som positivt) och så mamma då. Som filmade men liksom följde med kameran på den som låg näst sist och sedan vips så ser man mig i bild och hör mamma. – Oj, jag trodde det var den andra… Sedan filmade hon en kraftig gubbe som pratade med en tjej i sådär 3 minuter, beklagade sig att man inte såg mig som stod bakom. Bra jobbat mamma!

Sådana där klämkäcka ord: Man klarar precis vad som helst, det finns inga begränsningar mer än dina egna. Kämpa på, det blir bättre. Jag hade kunnat skriva liknade saker hur länge som helst för jag känner mig helt upprymd. Det är något speciellt med att sätta upp ett mål, kämpa och står ut, hur jobbigt och ont det än gör och så en dag är du där framme, du är i mål… 

Tack… Alla mina största tack till alla som hejat, stöttat, önskat mig lycka till, som kom och var på plats, på alla fina ungdomar med föräldrar i klubben, otroligt att få tillhöra er grupp! Tack Carina. Tack familjen Lindbom, Matilda och Nellie med familj. Tävlingarna blir lite roligare med er där. Tack till mina föräldrar som jag aldrig kan sluta tacka tillräckligt. Tack Annika för du gett mig kloka ord att ta med mig på vägen, tack Petronella för alla fina ord du gett mig (och blommorna!), du är helt otrolig! Tack Susanne för… ALLT! Om jag så fått tilldelat en annan tränare, hade jag inte velat ha någon annan än dig! Och grattis, du är liksom fast med mig nu… Och tack till min Hanna, det bästa jag har! Som hjälpt mig, stöttat, tränat med mig, alla samtal om träning vi haft, som klarat rollen grymt bra då vi haft lite ombytta roller mellan varven med vem som lär vem… Tack för allt du ger mig!

Framöver: Detta var bara början… Jag har gjort det jobbigaste, börjat och härdat ut. Nu ska jag fundera ut nya utmaningar, nya mål för jag har helt klart fått blodad tand för det här med träning. Jag lägger i nästa växel och kör vidare…

3 bilder från förra veckans Susanne-träning

BILDBEVIS! Det regnade OCH haglade och till höger ser ni hur Susanne nonchalerade våra rop på hjälp och istället fokuserade sig på sina… naglar kanske…

Så här ligger ungdomarna efter varje träning. Inget konstigt alls…

Susanne har alltid något vitt med sig som springer runt. Hon säger att det är en hund men jag är faktiskt mycket tveksam…

Träningsrapport för november månad

Utsikt från mitt vaktjobb för en stund sedan.

Friidrott 420 min, löppass 390 min, powerwalk 210 min, styrketräning 195 min, specialträning 150 min, cirkelträning 120 min, bodypump 90 min, workout 60 min, body balance 60 min, simma 40 min.

Min första tanke är att det blev en hel del friidrottsträning och det är ju bra (och kul) men det i sin tur krockar med bodypumpen så där är det inte lika mycket vilket jag tycker är lite tråkigt för det är kul. Simma hade jag gärna också gjort mer men jag tycker det är som allra bästa när de har morgonsim och det har de bara på tisdagar och torsdagar och de flesta av de dagarna har jag börjat tidigt.

Är nöjd med att jag fick så mycket löpträning (både jogga och intervaller) samt styrketräning som jag lärt mig gilla, det var ju riktigt kul, varför har jag inte fått reda på det tidigare… Det känns lite som att jag tog många steg framåt i november, något hände under denna månad, lite som att jag la i en extra växel. Det var även i november jag fick min första och andra komplimang från Susanne!

Min träning i november blir 29 timmar. Va? Jag vet inte om jag är imponerad eller för chockad för att känna något alls. För bara några månader sedan var jag på 0 och så nu 29 timmar, det är lite svårt att förstå. I oktober hade jag 46,5 min/dag, i november ligger jag på 57,8 min/dag. Ser man det veckovis så blev det 5,5 timmar i oktober medan nu i november 6,7 timmar.

Det är HELT ok att ni tycker att jag är grymt bra för det gör jag… 🙂

Nu ska jag iväg och äta pepparkaksdeg baka pepparkakor! 29 timmar, det är ju inte klokt…

”Special träning”…

Vad menar jag då?

Jo. Förra lördagen igen var jag hemma hos kusin 2 och hennes goa son Noah (Noah bjöd på fruktsallad, det var det godaste fruktsallad jag smakat på…). Susanne påpekar lite då och då min hållning, som är ganska kass för automatiskt ställer jag mig i ett läge och när det är jobbigt, säckar jag liksom ihop av gammal vana och efter olyckan då jag skadade min rygg/nacke, så har det bara blivit så. Inte sagt att det ska fortsätta så, inte sagt att jag inte kanske kan träna bort något som ryggen lagt in som ett ok läge, det är väl jag som ska bestämma att det läge inte är ok…

 Åter till min kusin.

Hon är nämligen utbilad inom pilates och pilates handlar mycket om hållning. Så hon borde kunna ”fixa till mig”, i alla fall hjälpa mig så jag kan lära mig fixa till så det blir bra tänkte jag.  Hon tittade, kände (magen), bad mig lägga mig ner och pratade om många övningar men det slutade med att jag bara fick en. – Det räcker sa hon och jag som litar på folk, nickade och lyssnade vidare på att det var en bra övning och att det gör mycket mycket för hållningen samt om hon gett mig flera, så finns det risk att det blir för mycket, jobbigt och så hoppar man över den. 5 på morgonen. 5 på kvällen och dagar jag börjar okristligt tidigt, då gör jag 10 på kvällen. Enkelt att hålla reda på.

Nu har även Susanne kommit med något som kan klassas som specialträning. Tandborstsaken eller vad hon sa och Ellen nickade igenkännande när hon sa det, med andra ord så gör eller har Ellen också gjort det (så övningen fanns verkligen, det var inget hon bara hittade på för att lura mig som litar på folk…). Hon sa det efter övningen jag skulle upp på bänken, när hon såg hur jag darrade och jag berättade att det kändes i högra vristen. Jag är inte så stark där, har en taskig balans och då kom tandborstövningen in. På morgonen står jag på vänster ben när jag borstar tänderna, på kvällen är det dags för högra. Kanske inte så svårt tänker ni nu (det tänkte jag) men då la hon till – blunda och då blir det automatiskt lite svårare (för mig i alla fall)

Det är dessa 2 övningar som jag räknar som special och istället för att skriva upp lite varje dag, lägger jag in det som 1 timme på lördagen. Så nu vet ni vad special betyder.

Ingen träning igår

– No, no, ingen träning sa Susanne men även sjuksköterskan så jag höll mig hemma igår (annars hade det blivit lite cirkelträning). Fixade. Plockade. Städade. Sådant jag inte hann i helgen och det var ok kände jag där jag gick runt och trallade till spotify och gamla låtar. Jag roade mig även med att köra lite matte…

Förra veckan igen var jag inte så nöjd med träningen (4 dagar och sammalagt 6 timmar träning…) men med förra veckan var jag riktigt nöjd! Jag räknade nämligen ut att jag tränade hela 9,4 timmar (6,65 var hårdare träning) och det känns helt otroligt, hur hann jag med det? Jo, jag var ledig lite mer, jag planerade in träning även om jag hade en timme över (lätt att den bara försvinner annars och det är väl onödigt…)

Peppar, peppar, jag har fortfaranade inte fått jätte ont av sprutan. Bara en tung och spänd arm. Funderar på om jag kan träna som ikväll och jag avvaktar nog lite till, behöver inte bestämma mig nu utan kan vänta till klockan 5. Hur som, så ska jag dit, vi har klubbkväll på Intersport efter träningen och med 15% kan man nog hitta något fynd. Hanna behöver lite, jag behöver mycket och så finns det lite som vi behöver men inte vet om…

Åh, vad glad jag är att jag börjat träna!

Nöjd med gårdagen även om jag fick kramp…

 

Bilder från träningslägret. Spanien, april 2009. 

Jag satt i soffan igår med datorn i knät och tänkte skriva något men det gick inte. Jag satt där och funderade på om jag skulle skratta, kräkas eller kapa av benen som darrade och som ledde upp till vänstra armen som också började darra. Hur kan en vänster arm darra så efter att inte gjort någon som helst armövning… (och hur kan det komma sig att jag har så ont i käken idag…)

Idag är det inte mycket jag kommer ihåg från igår. En grusplan. Lite lerig. Utan lampor. En vit hund kan inte lysa upp hur mycket han än skäller och springer runt. Men det gick. Vi sprang. Fram och tillbaka, höll i varandra och så stafett. Och så… Sprang vi. På max hela tiden. Jag kom ihåg att jag fick kramp ganska snabbt, kämpade på men fick ändå stå över 3 ”spring”. En gång stod jag bara över, en gång fick Hannas pappa springa istället och sista gången ansåg jag att träningen var klar ett varv tidigare för mig. Jag tänker inom mig att jag alltid kan skylla på min ålder när jag stannar men när jag står där bredvid, blir jag alltid sur över att jag inte springer med…

Jag kom även ihåg lite kommentarer. Philip påminde mig (och visade) hur mina armar flaxade när jag sprang och efter det så verkligen tänkte jag på det och sen liknade jag ingen fågel längre. Ellen sa att jag såg starkt ut. – Inte för att du såg svag ut innan men du ser starkare ut nu, sa hon och jag som gillar komplimanger sken upp för jag känner mig verkligen starkare. Jag sken även upp när Kajsa slängde ut sin komplimang. – Shit, du är bra på att springa ju. Du måste tränat friidrott innan? Jag var nära att spricka! Kajsa såg min gamla karriär som 6:a på Götalandsmästerskap och hur kul är inte det då! Jag kom också ihåg att jag mådde gott, igen, som alltid, med dessa finfina roliga ungdomar och träningen gick alldeles för fort.

Och så kom jag ihåg en kommentar från en av tränaren. Inte en man, utan tränaren… Som var liiiite oroad över hur jag framställde dem så jag ska väl passa på att skriva vad jag egentligen tycker om dessa tränare. Håll i er…

Om jag skulle valt 2 tränare i hela världen, hade jag valt Susanne och Jens. De är så jäkla duktiga, hårda men rättvisa, vi är där för att träna, de har rätt attityd. Jag gillar deras raka och tydliga sätt, deras humor (innan och efter, under pratar vi inte så mycket) och de ser varje individ vilket är bra för alla är olika. Men mest gillar jag dem för de har finfina personligheter. Det lyser igenom och man vill bara krama om dem (men då tror väl alla ungdomar att jag bara fjäskar och det vill jag inte…)

Hade jag fått en krona för varje gång jag skryter om föreningen, tränarna och ungdomarna, så hade de pengarna tagit hela gruppen till USA på träningsläger!

Och så styrketräningen i lördags

Styrketräningen i lördags – SÅ jäkla kul! Susanne, Basse och Maddi. Simon, den nya killen, Ellen och jag. Jag kom ju lite sent så jag hann inte med uppvärmningen utomhus så jag körde lite hopprepshopp för att få upp flåset.

Ryggövningen som går bättre. Ner och så upp igen, med vikter i händerna, ut längs sidorna, tillbaka in mot kroppen och så ner. 10 gånger. 3 gånger. Alltid 3 gånger för mig. Den är jobbigt men jag klarar den. Jag känner att jag blir starkare.

Långsamt ner mot bröstet, pressa upp snabbt. Första gången enkel, andra kände jag av det och tredje gången darrade armarna. Gott – efteråt… Varvade denna övning med frivändningar som inte är samma som de jag gör på bodypumpen och det stör mig. Att de inte är samma. Att jag rör ihop dem. Men det gick och jag funderade på att nästa gång kommer jag nog testa på att lägga på lite vikt. Fråga inte vad jag har för vikter för det kommer jag inte ihåg. (Förutom knäböjen i förra inlägget, där var det 40kg. Åh, vad jag var nöjd när jag körde knäböj…)

Den viktigaste övningen, den viktigaste övningen. Susanne påminner mig men jag vet, bland de viktigaste övningarna. Skivstång, rak i ryggen, trampa av, sätta fot på bänk framför och så upp med det andra knä och liksom hoppa till. Balans – hallå… (Och nej, Basse har inte ett vanligt och ett rött öga, jag skulle fixa till de röda ögonen som blev efter kameran men det gick bara med det ena…)

Här är Susanne och Maddi med en tekniskt omöjligt övning. Håll i ”pinnen”, ner under benen som bilden för att sedan upp över benen igen och nej, släpp inte pinnen. Jag tittade först på Simon som kämpade på och tyckte inte det såg så svårt ut. Jag hade fel. Hur jag än kämpade så gick det bara inte. Jag drog upp som situps men benen gick inte att vika och jag skyllde på min icke-smidig-pga-äldre-kropp och jag tror att jag lyckades övertyga mig själv att det var ok. Och så kom vi till övningen som jag inte gillar, enbart bara för att jag inte kan den…

Man rör inte benen i marken, ifall någon undrar. Istället håller man i sina handtag och lyfter sedan båda benen (jodå de är på väg och kommer upp på bilden!) Och jag blev så jäkla glad! Jag kom ihåg första gången jag testade. Det gick verkligen inte, jag fick knappt upp benen 5 cm och även om jag vilade lite, så klarade jag inte det. Jag kom också ihåg att jag vara lite i chock, jag hade ju gjort så mycket situps hemma… (andra muskler Malin, andra muskler)

Och jag var så glad! Jag gjorde mina 10 och så 3 gånger och jag kände mig berusad av stunden och hade kunnat ut och springa 1 mil! Eller ta 2, jag hade klarat det! Jag kände mig själv nöjd men det som gjorde det hela ännu bättre var att Susanne berömde mig, hennes första komplimang till mig… 🙂

Jag är fortfarande så jäkla nöjd! Lite över komplimangen men mest över att jag klarade något som jag nästan sett som omöjligt. Med andra ord, det går framåt. Kanske sakta men definitivt framåt!

Fredagen den 13:e idag..?

Jag var SÅ peppad när jag skrivt förra inlägget och var på väg (på något sätt gäller det att peppa sig rejält för att bara orka klara med Susanne träningen… Men. Ändrade planer. När jag p r e c i s skulle köra ringde mobilen. 4 personer. Kris. Tåget instället. De ska med flyg. Kan jag köra dem till Kristianstad? Äh, kan jag det, tänkte jag, vad i hela friden ska jag säga till Susanne (Givetvis klarade han sig). Lämnade av, körde till träningen och Olofström och även om jag kom senare, så var Susanne på G och höll över träningen. 75 minuter senare satt jag i bilen på väg hem och jag hann inte långt förrän jag blev stoppad av samma polis som stannade pappa… (och givetvis klarade jag mig också…)

Jaja, träningen gick bra (mer om det sen) och nu iväg till nästa, något lugnare gudskelov, mina ben darrar…

 

Jag undrar…

 

Hanna kom hem från träningen igår och berättade vad de gjort och jag kunde inte göra annat än att gapa. Stort. VÄLDIGT stort. Sedan swischade en tanke förbi, att jag var ganska glad att jag mår sådär och slapp… (förlåt men jag kan inte sluta undra om jag hade överlevt gårdagens träning…)

Hanna berättar även en annan sak men det gick så snabbt när hon sa det. Hon nämnde fredag, möte och bastu i samma mening och jag fattar NOLL. Ska vi ha möte i bastun på fredag, vilken fredag, pappor, mammor och barn i en och samma bastu? Finns det bastu i träningshallen, är den så stor? Det visste jag inte… Men min gissning varför vi ska hålla möte i en bastu är att hon vill visa att man blir lika svettig i en bastu som på en Susanne träning… (är det någon som vet något om det här mötet får ni gärna berätta det för mig ) 

 

Jag undrar också om Susanne har kvar sina finfina små byxor på bilden…

Så gick det

Doktorn gav mig 4 mediciner efter att skällt på mig men jag försvarade mig. Sen kom pappa och skällde lite han också, även då försvarade jag mig. Jag ringde Susanne och förklarade och hon skällde inte men sa samma sak som de andra och… då blev jag tyst. Det är en heeelt annan sak när Susanne säger det…

Det blir nu vila för mig några dagar. (Fan)